Katedralen i Milano
Italiens spektakulära gotiska mästerverk tog nästan 600 år att färdigställa.
Ihjärtat av Milano står den femte största kristna kyrkan i världen. Dess italienska namn är Duomo di Milano och den beställdes av ärkebiskop Antonio da Saluzzo 1386 för att ersätta den tidigare kyrkobyggnaden Basilica di Santa Maria Maggiore.
Den nya katedralen skulle egentligen byggas i terrakotta, men Milanos dåvarande härskare, Gian Galeazzo Visconti, ansåg att vit och rosa candogliamarmor skulle göra ett mer storslaget intryck. Arkitekter, skulptörer och arbetare kom resande från hela Europa för att arbeta med projektet och ett nätverk av kanaler grävdes för att frakta marmor från brotten i Candoglia till byggplatsen.
År 1560 var långskeppet till största delen färdigt och den första spiran hade fått sin form. Men med en ny ärkebiskop kom planerna att ändras. Carlo Borromeo var influerad av den katolska reformationen, och han och arkitekten Pellegrino Pellegrini valde att dämpa det gotiska uttrycket. De strävade istället efter ett renässansutseende när de fortsatte att utveckla interiören och utforma en ny fasad. När Carlo Buzzi fick ansvaret på
1600-talet gick han tillbaka till den gotiska stilen och satte upp den karakteristiska huvudspiran och
Madonnastatyn.
Byggnaden var nu 108,5 meter hög, men fasaden var fortfarande den ursprungliga basilikans.
Politik och brist på pengar hade gjort att projektet lagts på is, men 1805 begärde Napoleon
Bonaparte i egenskap av
Italiens härskare att den nya fasaden skulle färdigställas. De allierades bombningar under andra världskriget ledde till ytterligare förseningar, men 1965 fullföljdes arbetet till sist. Då hade 78 olika arkitekter arbetat med katedralen under
600 år.