Tidmätningens historia

Verktygen för att mäta tiden har utvecklats från

enkla solur till extremt exakta atomur.

Precis före midnatt den 31 december 2016 fick världen en extra sekund som skulle kompensera för att jordens rotation går långsammare. Moderna atomur är för exakta jämfört med jordens rotation och tickar på i samma hastighet i miljontals år. För att vår standardtid ska motsvara atomurens fasta tidsskala har 26 så kallade skottsekunder lagts till sedan 1972.

Idag kan man enkelt ta reda på exakt vad klockan är, men så har det inte alltid varit. Förr i tiden var det enda sättet att använda sig av solen. Soluret som dök upp i de gamla civilisationerna i Egypten, Kina och Grekland var den första anordningen för att mäta tiden. Det säger sig självt att årstidsväxlingar och skiftande dagsljus gjorde systemet opålitligt. Många metoder prövades därför för att kunna visa tiden noggrannare.

Man behövde också ha ett fast talsystem som tiden kunde anges i. De gamla sumererna utarbetade det sexagesimala talsystemet 3000 år f. Kr. Man tror att systemet byggde på fingerräkning. Ena handens tumme användes till att räkna de tre lederna på de fyra andra fingrarna, vilket gav talet 12. Andra handens fem fingrar användes sedan för att markera varje grupp om 12. På så sätt kunde sumererna räkna till 60 med hjälp av båda händerna. Eftersom 60 är jämnt delbart med flera mindre tal var det ett bra tal att fokusera på. Tolv var ett annat tal som var viktigt för de gamla civilisationerna, eftersom det var antalet måncykler under ett år. Förutom att året delas in i 12 månader delas dygnet också i 12 timmar dag och 12 timmar natt.

Därmed var den standardiserade tidsuppfattningen född och fick brett genomslag. (Fransmännen försökte i och för sig att införa ett system med tio timmar per dag och 100 minuter per timme i slutet av 1700-talet, men utan framgång). Detta var dock bara början.