Spionage under la kriget
Efter andra världskriget gick spionaget in i en ny era präglad av striden mellan bittra rivaler.
Efter Tredje rikets fall började en maktkamp mellan USA och Sovjet som kom att vara i flera decennier. De båda länderna stod för motsatta ideologier – kapitalism mot kommunism – och betraktade varandra med stor misstro. Läget blev spänt när de båda supermakterna satte igång en kapprustning och risken för kärnvapenkrig ökade. Spionage var ett av deras viktigaste verktyg för att försöka lösa den låsta situationen. Båda supermakterna satsade stenhårt på att få övertaget och skickade spioner kors och tvärs över världen för att skaffa information om fienden.
Ett av de mest beryktade spionnäten bakom järnridån var det östtyska ministeriet för statssäkerhet, mer känt som Stasi. Det hade sitt säte i Östberlin och använde brutala metoder för att övervaka invånarna i den östtyska huvudstaden. Människor som begick fel eller försökte ta sig över till väst kunde skjutas.
”SR-71 kunde hålla tre gånger ljudets hastighet och gå så högt att det inte
syntes på radar.”
Efter andra världskriget inledde USA projekten Shamrock och Minaret, spionageinsatser som skulle övervaka all telegrafkommunikation till och från landet. Trots det lyckades en rad spioner arbeta för Sovjets räkning i USA. De skaffade information om kärnvapen, förflyttningar och ny teknik.
Rekognoscering från luften spelade fortsatt en stor roll i underrättelsearbetet. CIA upptäckte sovjetiska ballistiska raketer med hjälp av spionsatelliter i Coronaprogrammet. Efter att CIA-piloten Francis Gary Powers skjutits ner över Sovjetunionen i en U-2 år 1960 insåg amerikanerna dock att det var för riskabelt att fortsätta använda den typen av spionflygplan. Istället byggdes SR-71 Blackbird, ett flygplan som kunde hålla tre gånger ljudets hastighet och gå så högt att det inte syntes på radar. Dessutom hade det svart, radarabsorberande lack.