Arvet efter Manhattanprojektet
Efter andra världskrigets slut fortsatte USA med provsprängningar av kärnvapen. Världen hade aldrig förr skådat ett vapen med sådan kapacitet för snabb och fullständig förintelse och fler länder gav sig in i kärnvapenkapplöpningen. De rustade sig med egna vapen för att avskräcka andra kärnvapenmakter från att angripa.
Sovjetunionen kunde tack vare information från spionen Klaus Fuchs testa sin första atombomb i Kazakstan 1949. Storbritannien detonerade sin Hurricane 1952, Frankrike följde efter med Blue Gerbil 1960 och Kina genomförde sitt första kärnvapentest 1964.
Amerikanerna skyndade sig också att utveckla vätebomben. Den sprängdes i Stilla havet 1952 och utplånade ön Elugelab fullständigt. Med ännu mer information från Fuchs konstruerade Sovjetunionen en egen vätebomb på 58 megaton som sprängdes 1961.
1968 enades USA, Sovjet och Storbritannien om ett ickespridningsavtal för att begränsa kärnvapenspridningen. De förespråkade också fredlig användning av kärnteknik som kunde bidra till utvecklingen av nya tekniker med potentiella fördelar för många, som kärnkraft och kärnmedicin.