Kalenderns historia

Först när de gamla civilisationerna hade observerat stjärnorna lades månader och år till.

Månen har en cykel på ungefär 30 dagar från nymåne till nymåne. Det gav upphov till idén om månader och var den första metoden för att mäta tiden utan solen.

Andra tidiga tidsmarkörer var regnperiodens början eller att stjärnan Sirius dök upp. I det gamla Egypten sammanföll det med Nilens årliga översvämning. Nästa steg i utvecklingen var den julianska kalendern. Den uppfanns av romarna och baserades på jordens bana runt solen. Det bidrog till att skapa begreppet år, som blev grunden för den kristna kalendern.

Det var dock inte alla samhällen som anammade det kristna årsbegreppet. Såväl den islamiska som den judiska kalendern bygger på månens rörelser, medan den gamla mayakalendern hade 18 månader på 20 dagar och en månad på fem dagar. Den julianska kalendern ersattes senare av den mer exakta gregorianska kalendern, som infördes i Sverige 1753.