Tut, tut... nu Kommer Bois
...och nej, Varberg ska INTE parkera bussen i år!
Välkomna till Varbergs Bois. Laget som vägrar parkera bussen, håller till i en arena med 600 sittplatser och har en tränare som tänker annorlunda.
– Vi har en småklubbsmentalitet så det är klart att vi är efter. Men det kan bara bli bättre och bättre. Så det är bra. Eller spännande i alla fall, säger Joakim Persson, 44.
Det är något av en byggarbetsplats. Gamla klassiska Påskbergsvallen ska få sig en liten ansiktslyftning inför eventet som blir det största som inträffat på arenan sedan 1994, då det svenska VM-laget laddade upp här inför bronsresan.
Varbergs Bois, bildat 1925, ska för första gången spela i allsvenskan.
Ledarnas rum en bit bort i korridoren under huvudläktaren är avstängt, liksom rummet där de i vanliga fall har videogenomgångar. De ska renoveras, tillsammans med bortalagets två omklädningsrum.
– Det ser ganska bra ut faktiskt. Jag hade ju velat att det skulle vara skitigt och riktigt jävligt där.
Han ler stort, Joakim Persson. Och det har han ju all anledning att göra. Efter att Varberg på något mirakulöst vis lyckades klara sig kvar i superettan under hans första år, vände de på allt i fjol och slutade inte förrän de var i allsvenskan.
Det är därför det byggs om så mycket. Och då är det ändå bara början. Till 2020 har Varbergs Bois fått dispens så att de inte behöver nå upp till Svenska Fotbollförbundets krav på 3 000 sittplatser. Den ombyggnaden sker först nästa år, för ytterligare drygt 30 miljoner av kommunens pengar. Men Persson hade gärna sett att det mesta moderniserats redan nu.
– Om man ändå ska bygga, gör det ordentligt. Här har inte gjorts något sen 1925. Nu plöjer de ner en massa pengar på det som är mest akut, men om vi skulle vara kvar i allsvenskan om några år, får de kanske bygga vidare ändå. Fan, det känns ju som nästan det värsta som kan hända för kommunen. Då är de här 40 miljonerna åt helvete, för de måste ändå bygga större igen.
Vad görs nu då?
– Jamen, det ser du väl för i helvete? Vi har ju fått nya bänkar. Och väggarna är målade och så har vi nytt kakel i duschen. De ska göra något vid insläppen och så har vi fått ett nytt staket utanför också. Som visserligen ser ut precis som det gamla, men det ska vara nytt och enligt reglerna.
Han skrattar, något ironiskt. Den inre ombyggnaden i arenan har hittills mest förbättrat bortalagets omklädningsrum, och gjort att Boisspelarnas taktikgenomgångar nu får tas i ett litet hörn i det ordinarie omklädningsrummet, utan möjlighet att stänga till.
– Det är lite primitivt, men det får vi väl acceptera. Vi är inte Malmö FF. Ännu.
Dags för taktikgenomgång
Oavsett det så råder det fotbollsfeber i Varberg. Mittfältskuggen Joakim Lindner som jobbar halvtid på klubbens marknadsavdelning berättar – innan coronautbrottet välte publikmöjligheten för hela säsongen potentiellt över ända – att klubben fick stoppa årskortsförsäljningen eftersom de 900 tillgängliga sittplatserna höll på att ta slut direkt. Och frågan är om det ens finns så många.
Tränar-Persson är tveksam.
– Sa han 900 sittplatser? Är det inte 600? De där sista 300 platserna går jävlar i mig inte att sälja. Det är ”Jocke” som säljer stolarna dubbelt och hoppas att en av årskortsinnehavarna inte ska komma på matcherna…
Vi har slagit oss ner i det mindre omklädningsrummet, där Persson tillsammans med sin assisterande tränarkollega Fredrik Danielsson drar upp planerna för träningen. I rummet bredvid, det större omklädningsrummet, har spelarna börjat samlas. Det förbereds för kommande match och det väntar taktikgenomgång innan dagens träning.
I grupper om sju–åtta spelare samlas de inne i hörnet tillsammans med Danielsson. Genom programmet Wyscout har han klippt ihop spelsekvenser från motståndarnas tidigare matcher och går snabbt igenom deras spelsätt i offensiven och defensiven. En del spelare zoomar ut direkt. Andra, som Hampus Zackrisson, stannar kvar efteråt för att ställa extra frågor till Danielsson.
– Så är det alltid, en del är väldigt intresserade. Andra bryr sig inte alls, säger den assisterande tränaren.
Det stängda taktikrummet gör att de får tränga ihop sig, men de små grupperna hade de kört med ändå.
– Det går inte att ha 22 spelare på en taktikgenomgång. Sju av dem somnar direkt, två pillar näsan, fem tänker på annat…, säger Persson som sitter i ledarrummet och har enskilda samtal med spelarna om sättet som
”DET ÄR LITE PRIMITIVT, MEN DET FÅR VI VÄL ACCEPTERA. VI ÄR INTE MALMÖ FF. ÄNNU.”
de och Varberg ska spela på i den kommande matchen.
Mitt i alltihop står rutinerade materialförvaltaren Anders Petersson. Om det verkar trångt i taktikutrymmet så är det inget emot hur det ser ut i hans bur. En walkin-closet i någon av de finare Varbergsvillorna längst kustremsan är förmodligen tre gånger så stor som hans lilla bur, och där ska han ha plats för samtliga matchställ, träningskläder, jackor, handdukar och allt annat som spelarna använder på träning och match.
Oklart kaffeansvar
På en bänk utanför buren står dubbla kaffebryggare, en större termos och en fruktkorg. Vem som är ansvarig för kaffet råder det delade meningar om, men först när tio spelare högljutt klagat inser resten av truppen att kaffet som pumpas ut från termosen i bästa fall bryggdes dagen innan. Nymodigheten med iskaffe har inte nått Varbergs Bois.
I omklädningsrummet börjar spelarna göra sig ordning för träningen. Någon cyklar långsamt på motionscykeln, någon annan försöker förtvivlat hitta en ledig golvyta där han kan stretcha sina stela ljumskar. Det är en familjär stämning, men coronapandemin har förändrat beteendet hos spelarna.
– På träningarna är det svårt att hålla på med social distansering. Man behöver inte köra highfives och sånt där. Men i omklädningsrummet försöker vi hålla distans, säger Joakim Lindner.
Snacket och stämningen är som i precis vilket allsvenskt omklädningsrum som helst. Men att Varbergs Bois är i allsvenskan är ett mirakel.
– Ja, vi borde ha spelat i division ett i fjol. Det har gått otroligt fort, medger Lindner.
Hösten 2018 var Varbergs Bois en klubb i kris. Och det var inte så konstigt. När Joakim Persson tog över som tränare i början av året hade han tre spelare med kontrakt till sitt förfogande. Och 2,6 miljoner kronor att fylla ut resten av truppen med.
– Ska du ragga ihop 18 spelare för de pengarna så är det klart att du inte fiskar i allsvenskan och superettan, utan i de lägre divisionerna. Och där finns ju bra spelare som vill ta chansen. Men att sen få ihop det till ett fotbollslag, samtidigt som klubben ville komma bort från det här att bara tjonga långt, det var tufft. Vi tog det till och med ett steg för långt och spelade för mycket fotboll, säger Persson.
När hösten kom var konkursen nära, samtidigt som laget tvingades till kval mot Oskarshamn för att hålla sig kvar i superettan. I den 93:e minuten i det första mötet ledde hemmalaget med 4–1 och Bois satt på expresståget mot division ett. Men då gjorde lagkaptenen Joakim Modig 4–2. Och i fyra dagar senare vann man med 2–0 och klarade sig kvar på fler gjorda bortamål. Det gjorde att ekonomin ordnade till sig hyfsat i alla fall.
Ett år senare var laget klart för allsvenskan, för första gången i klubbens historia.
– Det var inte så stor skillnad på 2018 och 2019 egentligen. Vi var överlägsna i många av matcherna under mitt första år i klubben också, både spel- och chansmässigt. Men vi var lite naiva bakåt. Och, lite samma som det varit under den här försäsongen, inte tillräckligt effektiva framåt. Men det är i alla fall positivt att vi skapar så många målchanser, säger Persson.
Han berättar att i fjol budgeterade klubben med 70 betalande åskådare per match.
Pensionärerna på plats
I år borde de inte ha behövt oroa sig för om publiken skulle dyka upp. Hade inte corona spridit sig över världen är det inte omöjligt att samtliga deras hemmamatcher blivit utsålda. Nu återstår att se när det blir spel inför publik, men med lite flyt får de ”rätt” matcher med publik.
– Vissa bortalag, som IFK Göteborg, skulle ju kunna fylla Påskbergsvallen på egen hand med sina supportrar, säger nyblivne pensionären Per-Olof Andersson.
Han är en av ett 20-tal äldre gentlemän som har tagit plats vid sidan av konstgräsplanen bakom Påskbergsvallen för att följa träningen. Två–tre gånger i veckan promenerar han ner och tittar på träningen, snackar med kompisarna och läser in sig på laget. Han berättar att de brukar vara ett tjugotal gubbar, och tre, fyra gummor. Just den här dagen är de dock något färre. En äldre man flikar in att just fredagar brukar det vara så, eftersom ”en del gubbar
inte får gå ut för sina gummor, då de ska vara hemma och dammsuga inför helgen”.
Pensionärerna är inte ensamma. När Sportbladet besökte Påskbergsvallen första gången i början av mars sprang ett tiotal barn också runt planen. Och in på planen. Så fort ett mål inte användes av A-lagsspelarna var de där och sköt tills nästa spelövning gjorde att de fick byta yta igen. Mitt under en spelövning så började ivorianen Adama Fofana att spela med två av pojkarna som häpet tittade upp.
– Det där kommer de att minnas länge, säger Per-Olof Andersson.
Stämningen är familjär och trevlig, mil från den alltmer stängda miljö som allt fler av de allsvenska konkurrenterna börjat ta till sig. Att Joakim Persson skulle få för sig att stänga ute pensionärsligan och barnen från träningen känns lika overkligt som att Varbergs Bois ska spela i allsvenskan 2020.
Coronapandemi eller inte, pensionärerna är alltid välkomna hos Bois.
Och de har fortsatt att vara med kring varje träning även under april och maj. Till stor glädje för Joakim Lindner och de andra spelarna.
– Först tänkte jag ”Ska de verkligen vara här? Borde de inte hålla sig inomhus?” Men de har hållit sig vid sidan och på avstånd och jag tror att det är bra för dem att få komma ut, det betyder mycket för dem att få komma och kolla på lite fotboll. Och vi spelare uppskattar det verkligen otroligt mycket att de är här och stöttar oss.
Vad säger de?
– Ja, de har lite diskussioner, de är ju experter på sitt sätt, de har nog lite synpunkter på oss, haha. Men de är nog positiva tror jag. Det är lite färre människor som är här nu jämfört med tidigare i vinter, men det är ett gott gäng som man hälsar och på och snackar lite gott med. Det är roligt.
Frågan är om pensionärsligan får möjlighet att följa fler allsvenska försäsonger framöver? Kan Varberg, med minibudget och utan stjärnspelare, verkligen hålla sig kvar?
– Det är klart, tittar man bara på plånboken blir vi ju sist. Vår budget för A-truppen är väl ungefär en fjärdedel av vad Helsingborg har, och knappt en tiondel av de vad de stora klubbarna har att röra sig med. Snittlönen i truppen är 24 000–25 000 kronor.
Räknar vi in juniorerna som är med så ligger det väl snarare på 21 000 kronor. Så det ska ju inte gå. Men vi ska ju spela om det också, som tur är. Vi har fått behålla stommen av laget och fått in några spännande spelare. Det passar oss att vara underdogs, säger tränaren Joakim Persson.
Ingen ny strategi på gång
Det som är mest spännande med Boislaget är att de inte tänker parkera bussen.
I fjol var det deras aggressiva och offensiva fotboll som tog dem till toppen av superettan. Bara Brage och Jönköpings Södra gjorde fler mål, och det är något som Varberg tänker fortsätta med.
– Vi måste spela exakt som vi gjorde i fjol. Inte komma med en ny strategi, för det har vi inte spelare till. Att parkera bussen och bara kontra går inte. Vi vill vara på motståndarnas planhalva och pressa högt.
Det funkade i superettan, men nu ska ni göra samma sak i allsvenskan, där spelarna är en nivå bättre. Finns det någon risk att det inte funkar då?
– Ja… om man ser det på det sättet. Eller så ser man det som att de här spelarna tror att
de kommer kunna lösa vårt presspel oftare, plus att de tror att de möter ett skitlag. Så de är kanske inte 100 procent fokuserade som de brukar vara. Det kan antingen vara som du säger, eller så finns möjligheternas land.
”Har inget att förlora”
I den första tävlingsmatchen under årets säsong åkte Varberg på stordäng (1–5) mot Hammarby i cupen. Låt vara i en match som enligt rapporterna kunnat sluta 7–7.
–Det enda problemet jag har med den matchen är att vi gör tvärtemot vad vi skulle göra. Vi klev tio meter bak istället för tio meter fram. Och då, då blir Darijan Bojanic en bra fotbollsspelare. Han fick vända upp och stå och titta var han skulle slå passningen. Och då plötsligt skulle vi kliva fram… ”Oj då, blev det ett hål där?”. Så, jag tror inte att det är vår melodi att stå och vänta på motståndarna. Vi kommer givetvis att hamna en bit ner då och då, och vi ska kunna hantera ett lågt försvarsspel också. Men att parkera oss där från början tror jag inte kommer att gynna oss. Ska vi utvecklas som lag och individer så måste vi vara oss själva så mycket det går. Och så får vi hellre gå på ett par minor då och då.
Att parkera bussen i 30 matcher ger inte mycket utveckling?
– Nej, det orkar jag inte med. Då åker jag hem och ser matchen på tv i stället. Vi har ju inget att förlora ändå.
Finns det plats för en klubb som Varberg i allsvenskan?
– Nej, egentligen inte. Men just nu är det väl fyra–fem platser som är öppna, det finns en del storheter i superettan och division 1 som alltid kommer tillbaka. För vår del handlar det väl egentligen inte om en allsvensk plats, utan mer om att kunna etablera oss som ett elitlag med en struktur där vi kanske kan sikta på att vara ett mittenlag i superettan, och därifrån titta uppåt. Att kunna hamna där under den kommande femårsperioden är egentligen det vettiga, det är så vi tänker. Men det är klart att vi inte säger nej till att stanna kvar i allsvenskan, för då kan det eskalera rätt fort och vi kan ta nya steg uppåt.
”Värd 202 miljoner”
Drömmen är en riktig stor spelarförsäljning.
– Det ryktas ju om att Djurgården fick drygt 50 miljoner för sin 31-årige mittback, man börjar ju undra var plånboken tar slut någonstans då… Det kan smälla snabbt, skulle vi få in två miljoner för en spelare så är det jättemycket pengar för oss. Får vi då en försäljning på 20-25 miljoner… Om vi tittar på vår skyttekung Astrit (Seljmani) och hans utveckling det senaste året, om Marcus Danielson är värd 52 miljoner så är ju Astrit värd 202 miljoner. Så enkelt är det, en forward som gör mål och har karriären framför sig, kontra en mittback som är 31. Ifjol omsatte vi 14 miljoner kronor, en spelarförsäljning i den storleksklassen skulle underlätta vår femårsplan ganska mycket. Sen vet jag inte om Astrit vill till Kina i och för sig.
Kan ni hålla er kvar?
–För vår del handlar det mycket om att njuta av matcherna. Vi har ingen som helst press på oss, vi kan bara säga ”fan, vad roligt det här är”. Vi ska bara gå ut och släppa loss, tar vi bara en poäng så är det succé, för Varberg har aldrig tagit någon poäng i allsvenskan tidigare. Sen hoppas vi förstås på att ta fler än så.