HAMNADE I EN DRÖM
BLÅVITTS SUPERTALANG LÄMNADE NIGERIA FÖR GOTHIA CUP – OCH BLEV KVAR I GÖTEBORG: ”JAG STARTADE PÅ BOTTEN”
Han stod för årets genombrott i fjol och har ryktats vara på gång till Premier League.
Sportbladet satte sig ner med Alhassan Yusuf, 19, pratade om livet i Nigeria, den och vad han tuffa starten i Göteborg gör med sin lön. och
– Det är annorlunda mot hur det funkar i Sverige, känns väldigt bra att få ge men det tillbaka till min familj, säger han.
Han har varit dominant i Svenska cupen-matcherna i vinter, precis som i allsvenskan i fjol. Samtidigt som han skjuter en kanon i ribban mot Sollentuna i cupen så sitter hela hans släkt hemma i Nigeria och försöker frenetiskt komma på ett sätt att se matchen.
– De frågar mig alltid om hur de ska kunna få in de rätta tv-kanalerna. Men det är svårt. Fast de följer nyheterna och läser så många artiklar de kan hitta om mig, säger han.
Alhassan Yusuf tippas allmänt bli IFK Göteborgs nästa storförsäljning. Premier League-klubbar som Wolverhampton och Sheffield United har ryckt i honom, liksom andra storklubbar ute på kontinenten. För en ung kille som för ett år sedan mest höll till i U19-laget är det en ny värld. Det har han å andra sidan lyckats anpassa sig till tidigare också.
19-åringen är född och uppväxt i Kano, Nigerias näst största stad. Det var inte direkt någon risk att han skulle känna sig ensam under uppväxten, syskonskaran består av ytterligare tre bröder och lika många systrar. I familjens stora hus fanns det dessutom gott om plats för släktingar och vänner. Pappa Alhaji Yusuf Abdullahi är familjens överhuvud, och i huset bor också farbröder och fastrar, kusiner och vänner som bara tittar förbi.
– Det är otroligt socialt. Alla umgås med alla. Det bor väldigt många människor i staden och det är trångt. Men glatt. Allting är totalt annorlunda jämfört med här i Göteborg, här sitter alla ensamma inomhus, men där är man utomhus i stället. Man umgås med sina vänner och sin familj, man tar sig tid att sitta och prata med alla och alla äter tillsammans.
Gick i skolan till nionde klass
I dag bor det 200 miljoner människor i Nigeria, jämfört med för 50 år sedan då befolkningen ”bara” bestod av 56 miljoner. Alhassan, eller ”Hasse” som lagkompisarna i Blåvitt döpt om honom till, säger att skillnaderna är stora mellan fattiga och rika i hemlandet.
– Jag hade tur, det är långt ifrån alla barn i Nigeria som får gå till skolan och också träna fotboll. Det var en bra uppväxt. Andra måste stanna hemma, hjälpa familjen, kanske gå till marknaden och sälja varor, för att på något sätt hjälpa familjen att få in pengar. Det är väldigt, väldigt tufft. Det finns en hel del barn och ungdomar som definitivt har talangen och kvaliteten för att kunna bli fotbollsproffs, men de får aldrig chansen för att de inte har tid eller råd att träna och spela.
Han gick i skolan i nio år, från första till nionde klass med samma kompisar.
– Det var roligt, fint att få gå med samma vänner hela vägen.
Men allra roligaste var fotbollen. Både den han fick med moderklubben FC Hearts. Och matcherna han och kompisarna spelade på gatorna hemma i Kano.
– Folk verkligen älskar fotboll i Nigeria. Det är alltid mycket fotboll på tv, men sen minns jag matcherna på gatorna. Alla olika områden i staden har sina egna turneringar, det var alltid roligt att spela.
Och var det inte turneringar spelades det skojmatcher med kompisarna. När skolan var över, läxorna gjorda och middagen uppäten samlades grannskapet ute på gatan, och sen spelades det fotboll till långt inpå kvällen.
”Liten chans att bli proffs”
Hur var planerna?
– Mm, det var mer sand och grus än gräs. Men ibland spelade vi på konstgräsplaner. Fast vi hade riktiga skor och fotbollar i alla fall.
Vad hade du gjort om du inte blivit fotbollsproffs?
– Oj… Jag vet inte?! Hela min familj har olika jobb,
några har företag, andra jobbar med andra saker. Men jag vet inte, allt jag kan är att spela fotboll? Men hade jag inte lyckats bli proffs i Europa så vet jag att jag hade varit proffs i Nigeria i alla fall. Så jag har aldrig funderat på vad jag ska göra annars.
Du insåg tidigt att du var så bra i fotboll att du skulle kunna leva på det?
– Ända sedan jag var liten har jag velat göra det i alla fall. Och jag hade sånt självförtroende att jag visste att jag skulle bli proffs. När jag spelade som liten sa alla hela tiden till mig att jag var bra, att jag bara måste fortsätta att utvecklas. Så jag visste att jag kunde bli bra, men att det skulle krävas mycket hårt jobb. Chansen att bli proffs i Europa när du kommer från Nigeria är ytterst liten, du har inte samma möjligheter som du har i Sverige.
”JAG HADE TUR NÄR JAG VÄXTE UPP I NIGERIA”
Upptäcktes 2017
Den organiserade fotbollsträningen fick han med moderklubben FC Hearts och de sista åren också med Tiki Takt Academy. Det var med det laget som han 2016 kom till Sverige och Gothia Cup.
– Det var första gången som jag över huvud taget lämnade Nigeria, och det var en fantastisk upplevelse. Men tuff fotbollsmässigt. Vi trodde att vi enkelt skulle vinna cupen och sen åka hem igen, men det europeiska sättet att spela fotboll var väldigt annorlunda. Vi bara dribblade och spelade för oss själva och åkte ut i kvartsfinalen.
Året därpå var han tillbaka igen, med en betydligt mer drillad fotbollsakademi i ryggen.
–Då hade vi lärt oss, vi tog med oss erfarenheterna från 2016 och gick till final.
Han gjorde det så bra att IFK Göteborg fick upp ögonen för mittfältstalangen. Men de var inte ensamma. Faktum är att spelaren som i fjol gjorde sån succé på Göteborgs mittfält hade kunnat hamna någon helt annanstans. Efter Gothia Cup stannade han kvar i Sverige för provspel.
– Först var jag hos Hammarby. Sen hos Häcken. Och sist med IFK. Jag visste inte vad som hände, jag tränade överallt. Jag förstod inte mycket, men jag skrev på för Göteborg.
Var det du som valde?
– Klubbarna diskuterade. Ledningen för Tiki Taka och FC Hearts pratade om vad som skulle vara bäst för mig och hur allting skulle lösas. Det blev jättebra till slut, det var helt rätt beslut att gå till Blåvitt.
Han flyttade till Sverige under våren 2018 och började i klubbens ungdomslag, när han fyllde 18 i juli skrev han på sitt första proffskontrakt. Det blev en kulturkrock som hette duga. Inte fotbollsträningen i sig, utan livet utanför planen. Från hemmet i Kano var han van vid att alltid ha folk runt omkring sig, familjen, släkten, vännerna. För en person som bor i Sverige kan det vara svårt att förstå, men Yusuf kan inte ens svara på hur många människor som bor i huset i Kano.
– Min familj till att börja med, men sen beror det på hur många som är där just då. Hela familjen lever tätt tillsammans, och sen är det kusiner och kompisar, när någon är i närheten så hoppar de bara in i huset och sover över. Det är ett väldigt stort hus och väldigt trevligt när folk tittar in. I Göteborg bodde han ensam i en lägenhet. – Det var helt nytt för mig, säger han och skrattar.
”De är stolta över mig”
Han kan skratta åt det nu, men det var tufft i början och det tog tid att vänja sig vid det nya livet. Att han samtidigt lyckades slå igenom i allsvenskan framstår som ett smärre mirakel.
– Det var helt galet. Totala motsatsen till vad jag var van vid. Jag tränade, åkte hem och var helt ensam. Ibland tittade jag på tv, men jag tröttnade snabbt. Jag ville så gärna ha någon runt omkring mig som jag kunde prata med. Men med tiden vande jag mig.
Familjen hemma i Nigeria var, och är, ett stort stöd.
– Jag pratar med dem på Whatsapp och videosamtal, nästan varje dag.
Den 19-årige succémittfältaren är tystlåten och blyg, även om han är betydligt mer framåt och van vid intervjuer nu än när han slog igenom för ett år sedan. Nu umgås han med lagkompisarna i Blåvitt som vilken 19-åring kille som helst. Spelar mycket Fifa, brukar vinna (”Jodå, det skulle lagkompisarna också erkänna om de fick frågan!”), och trivs gott med livet i Göteborg. I år kommer förmodligen två av hans bröder att komma på besök också. Det pratade de om när han var hemma i Kano efter säsongen i höstas. Det var då han fick träffa sin familj igen för första gången på ett år. Han skulle ha åkt hem under allsvenskans sommaruppehåll, men då var han skadad och valde att stanna kvar i Göteborg för att sköta sin rehabträning i stället.
– Det var riktigt tufft. Men det var helt fantastiskt att se allihopa igen i höstas, att få komma hem. De hade ordnat ett stort välkomstparty för mig. Hela familjen och alla mina vänner, det var så otroligt mycket folk där. Och så otroligt hur glada och stolta folk är över mig, att jag har lyckats med detta.
Leendet är där igen. Hans succé i allsvenskan har inte undgått kompisarna i Nigeria.
Vad säger dina föräldrar om allt?
– De är väldigt, väldigt stolta över mig, att jag har tagit mig så långt. Vi vet inte vad som händer i framtiden, men det här är bra nog för dem. Att jag har startat på botten och tagit mig hela vägen till Europa och får spela fotboll här. Det är något de är väldigt stolta över.
Skickar hem stor del av lönen
Liksom Liverpoolstjärnan Sadio Mané har han inte glömt sitt ursprung. Mané talade senast i höstas om vad han gör med sin jättelön i Premier League.
–Vad ska jag göra med tio Ferraris, 20 diamantklockor och två flygplan? Vad skulle de sakerna göra för mig och för världen? I stället har senegalesen finansierat byggen av skolor, en fotbollsarena, kläder och skor och mat till de fattiga människorna i hembygden.
Alhassan Yusuf har inte en sådan jättelön att han kan skaffa sig ett privatflygplan, eller ens en halv Ferrari. Men han skickar hem en stor del av sin lön till familjen i Kano.
–Det är mitt sätt att ge tillbaka till min familj. Det är annorlunda mot hur det funkar i Sverige, men det är så alla gör i Nigeria. Det är det vi lär oss, vi ser hur de äldre gör. Och det är bra, jag hjälper min familj, det känns väldigt bra.