EN MÄSTARE PÅ POKALER
DJURGÅRDENS GULDMAKARE GICK FRÅN YNGST TILL TYNGST I ALLSVENSKAN: ”ÄR JAG ENSAM OM DEN GREJEN?”
Som 15-åring debuterade han i allsvenskan och spelade gris med Cristiano Ronaldo, Nani och Wayne Rooney.
Nicklas Bärkroth skrev fotbollshistoria i fjol också.
Ingen annan spelare har blivit svensk mästare med tre klubbar.
– Jag har en väldigt stor tro på min fotbollskunskap, säger Djurgårdens rekordman.
Djurgården vann SM-guld ifjol men har inte visat några mästartakter under försäsongen. I årets första träningsmatch blev det storstryk mot Brann och i svenska cupen kom nästa smäll, då märkbart rostiga järnkaminer tappade en 2–0-ledning mot Sandvikens IF.
Dagen efter 2–2-matchen mot norrettanlaget är Göransson arena utbytt mot Tele2 arena. Träning pågår för de som inte fick någon eller lite speltid. På högerflanken springer Nicklas Bärkroth och matar inlägg. Den landslagsmeriterade yttern fick nöja sig med ett inhopp på 20 minuter och visar att han har väldigt mycket spring i benen.
– Starten på säsongen, med tränings- och cupmatcher, har inte varit fantastisk på något sätt. Vi är inte nöjda med prestationerna, men det kommer när vi har spelat ihop oss. Jag tror stenhårt på oss och ser ingen anledning till oro, säger han när han en timme senare slår sig ner i en fåtölj i anslutning till spelarentrén.
Han tror och hoppas på en ny gyllene säsong, inte minst för egen del. Nicklas pressar fram ett leende och berättar att han för första gången på flera år är skadefri under försäsongen.
– Peppar, peppar, säger han och slår med vänsterhandens knogar mot bordet framför sig.
– Det är ett återkommande problem, att jag drar på mig ganska mycket småskador. Jag har aldrig haft någon långtidsskada, men mycket problem med musklerna. Det beror på den spelartyp jag är. Det är mycket start och stopp, mycket maxsprint. Det är klart att det tär på baksidesmuskulaturen och får jag de där skadeavbrotten kommer jag inte upp till den nivå där jag vill vara. Nu har jag och Viktor hittat ett bra upplägg. Jag trycker på mer i styrketräningen, vilket jag har varit lite rädd för tidigare, och tränar mer uthållighetssprint. Jag har stärkt baksidorna, höftoch ljumskmuskulaturen och bålen. Allt hänger ju ihop. Det är skönt att gå in i en säsong när den fysiska biten är som den ska vara. Sedan får det fotbollsmässiga komma allt eftersom, säger han.
Viktor heter Helander i efternamn och är Djurgårdens fystränare. Med hans hjälp hoppas Nicklas Bärkroth hitta sitt rätta jag.
Han kom till Djurgården sommaren 2018, då han bröt kontraktet med Lech Poznan för att få mer speltid. Det blev inte riktigt som han tänkt sig. Visst, 2018 spelade han till sig en plats i startelvan, men det var tuffare under guldåret, då han bara spelade åtta matcher från start.
– Jag hade något slags biroll. Jag kände att jag bidrog och gjorde en del bra grejer, men det var för få toppar och för mycket ”mellanmjölk”. Jag nosade på nivån där jag vill vara några gånger, men det var inte under någon längre period. Nu är målet att växla upp. Vi har ett guld att försvara och har en hyfsat intakt spelartrupp även om vi har tappat ”Mackan”.
”Många bidrog till guldet”
Vad vill du säga till dem som hävdar att Djurgårdens guldchanser försvann med Marcus Danielson?
– Det får stå för dem, men jag förstår oron när ett lag säljer sin lagkapten, speciellt med den kvalitet ”Mackan” hade under hela fjolårssäsongen. Han var fantastisk, en oerhörd trygghet i backlinjen, men det var flera spelare som drog ett jättelass. Läser man media och lyssnar på folk kan man få uppfattningen att det bara handlade om ”Mackan”. Så var det inte. Många spelare och ledare bidrog till guldet. Jag är inte orolig, även om vi tappar allsvenskans utan tvekan bästa mittback. Det blir en utmaning att fylla luckan, men över tid är jag övertygad om att tomrummet kommer fyllas. Det var vi fantastiskt duktiga på i fjol, att hela tiden utvecklas som lag och i det utvecklas som individer.
Fotboll är ju, som du säger, en lagsport.
– Ja, och ”Mackans” styrka – utöver hans fantastiska spel – är att det är laget som gäller. Det smittade av sig på många spelare och förhoppningsvis är det något vi kan utveckla. Det är givetvis tråkigt för oss att ”Mackan” lämnar, men jag är glad för hans skull. Han har förtjänat den chans han fått. Jag har varit med i ganska många säsonger och är inte alls förvånad över att det går snabbt ibland. Det är så fotbollen funkar.
”Vi tar väl hand om Kalle”
Bortsett från Danielson har skyttekungen Mohamed Buya Turay återvänt till SintTruidense. Kalle Holmberg, Emmanuel Banda och målvakten Erland Tangvik har anslutit. Hur ser du på nyförvärven?
– Det är spännande spelare. Vi får in en ung målvakt med intressanta egenskaper. Erland är kanske inte tänkt att spela från start utan ska stå på tillväxt och utvecklas genom träning och U21–matcher men där finns det potential. Banda, en spelskicklig kille med bra vänsterfot, var med på lägret i Sydafrika. Det ska bli intressant att se vad han kan tillföra. Han verkar vara en smart spelare och kan växa in i det ganska snabbt. Kalle är en klasspelare med allsvenska mått mätt, en ruggig förstärkning.
Tar du, som spelade med Kalle i Norrköping, på dig fadderrollen?
– Vi är ju några som har varit i Norrköping och vi tar väl hand om Kalle. Han är en fantastisk människa och det ska bli oerhört intressant att se vad han kan bidra med. På träning och i försäsongsmatcher har han visat att han blir att räkna med.
Trots att ni är regerande mästare kan ni spela utan press eftersom alla förväntar sig att Malmö FF, som alla andra år, ska vinna SMguld. Det måste vara ett ganska skönt läge.
– Absolut. Folk förväntar sig inte att vi ska vara där och när ”Mackan” lämnade blev det ännu mer snack. Det är konstigt eftersom vi vann förra året och har i princip samma trupp. Varenda spelare i vårt omklädningsrum vill lyfta bucklan igen och vi ska göra
allt för att nå dit, men det är som det är. Malmö har den position de har inom svensk fotboll. De har gjort det fantastiskt under många års tid, men samtidigt kan jag känna att Malmö får alltför mycket cred. Det är ju inte så att de har sprungit hem ligan utan konkurrens de senaste åren. Det är alltid tätt i toppen och många lag har bredare trupper än för några år sedan. Många lag har utvecklats och serien utvecklas åt rätt håll. Det är fantastiskt kul för alla som följer allsvenskan.
Vad ser du mer för utmanare till guldet?
– Stockholmsklubbarna är vassa, IFK Göteborg är intressant och Norrköping är en kandidat. Ja, det är lagen som de flesta tippar. Samtidigt gäller det att vara ödmjuk för jag vet vad som krävs för att hänga med en hel säsong i allsvenskan. Det är inte alla lag, inte ens de stora, som orkar med det.
Sedan millennieskiftet är det bara Djurgården och Malmö som har lyckats försvara ett SM-guld. Hur jobbar ni mentalt för att det inte, om så omedvetet, ska smyga sig in en mättnadskänsla?
– Tränargruppen är väldigt bra på att sätta punkt och vara tydlig. Det är ett ansvar vi har, både som individer och grupp. Vi gjorde ett fantastiskt fjolår, men det var just fjolåret. Nu är det ett nytt blad och det jobbar vi efter varje dag. Spelarna är på tå under varje träning. Vi har en bred trupp och det är inte många som känner sig supersäkra på en plats i startelvan. Det är positivt i ett topplag. Vi slår oss inte till ro, låter oss inte vaggas in i falsk trygghet. Vi vet vad som krävs för att vinna SM-guld.
”Barnen det vikigaste vi har”
Vilket är ditt starkaste minne från 2019?
– När domaren blåser av matchen i Norrköping och guldet är klart. Vi hamnade ju i underläge i en av de svåraste bortamatcherna och lyckades vända. Det berättar om styrkan i laget och att sedan få lyfta bucklan på min gamla hemmaplan. Det var mycket känslor och familjen kom in på planen.
På Instagram såg jag en fin bild där du firar med din sambo, Julia, och sonen Loui.
– Ja, det är fantastiskt att få dela sådana dagar med dem.
Loui är bra två år, för ung för att minnas. Med andra ord måste du vinna SM-guld igen.
– Precis. Det får bli några gånger till. Ha, ha, ha. Annars får han kolla på bilder när han blir äldre.
Hur har papparollen påverkat dig som
fotbollsspelare? Det finns väldigt många fäder i Djurgården.
– Ja, jag har nog aldrig spelat i ett lag med så många föräldrar. När man kommer hem och får ett leende och en kram ältar man inte dåliga resultat och prestationer lika länge. Barnen är det viktigaste vi har och det är bra för fotbollen. Man vidgar vyerna och har inte bara fokus på sig själv. Det är magiskt att vara pappa och nu väntar vi på att en liten tjej ska komma i augusti.
Är det skönt att hänga med de andra papporna under bussresorna, så att det inte bara blir fotbollssurr?
– Ja, speciellt för mig som aldrig har varit någon fotbollsnörd. Jag gillar att prata om andra saker och eftersom många har barn blir det en hel del snack om det. Det är en skön balans.
Du är själv son till en fotbollsspelare, Robert Bengtsson Bärkroth.
– Ja, jag var alltid med pappa när han spelade för Frölunda i allsvenskan och superettan. Jag sprang runt på Ruddalen och fick tidigt upp intresset för fotbollen. När jag blev äldre gick han till Örgryte, som var väldigt bra på den tiden. Jag var ofta med på Öisgården och slog frisparkar med Afonso Alves efter träningarna. Det var en fantastisk period i livet. Jag har fått mycket stöttning och hjälp av pappa genom åren. Jag bollar fortfarande saker med honom, även om det är mindre i dag än under uppväxten, säger Nicklas Bärkroth.
Robert är agent i dag. Har han dig som klient?
– Nej, han är scout och agent åt lite yngre spelare. Han jobbar på Nordic Sky med Per Jonsson och Anders Karlsson. Vi pratar inte så mycket om det, försöker ha en far-sonrelation.
Fick sitta i barnstol inför debuten
”Bärka” växte upp i Balltorp, ett litet samhälle mellan Mölndal och Västra Frölunda, och det var där han började spela organiserad fotboll. Han var en talang utöver det vanliga och var bara 15 år när han värvades till IFK Göteborg.
Vad han inte kunde föreställa sig då var att han redan samma år, 2007, skulle få speltid i allsvenskan.Han var 15 år, 7 månader och 14 dagar, den yngste debutanten genom alla tider. Rekordet lär stå sig i alla tider.
– Det är en häftig grej att se tillbaka på. Jag vet inte varför jag lyckades så jäkla bra men jag låg fantastiskt långt fram i utvecklingen som ung spelare. Många klubbar ryckte i mig men jag ville bo kvar hos familjen och valde Göteborg. Det var en häftig känsla att ta det steget, från lilla Balltorp till en av Sveriges största klubbar.
Niclas Alexandersson, Pontus Wernbloom, Gustav Svensson, Jakob Johansson, Magnus ”Ölme” Johansson, Mattias Bjärsmyr, Sebastian Eriksson...
–...(Stefan) Selakovic, (Tobias) Hysén, fortsätter Nicklas.
Hur var det att kliva in i omklädningsrummet?
– Det var stort för en så ung spelare, att se och lära av de här profilerna. Jag blev värvad till U21-truppen men hade en bra utveckling och fick chansen.
Vad minns du från den 2 september 2007 och debuten mot Brommapojkarna?
– Jag visste att jag var aktuell för truppen och dagen före matchen pratade jag med Stefan Rehn, Jonas Olsson och Håkan Mild. ”Kan du tänka dig att spela från start?” Det kom som en chock. Ser jag en 15-åring i dag ser jag ett barn. Det var surrealistiskt, men givetvis ville jag ta chansen. Matchdagen var det så mycket tankar i mitt huvud. Vi samlades på Kamratgården och sedan satte jag mig på barnstolen i Bengt Anderssons bil. Selakovic åkte också med.
Visserligen var du ung, men barnstol?
– Jag var ju ett barn och det är fina gubbar med glimten i ögat. Bengt hade en sådan där sittkudde. Där satt jag men hundra meter från Kamratgården kom jag på att jag hade glömt mina benskydd, så vi fick åka tillbaka. Sedan åkte vi till Ullevi och jag satt kvar på sittkudden. Det är ett roligt minne. Jag hade svårt att samla mig inför uppgiften, om jag ska vara ärlig. Ett år tidigare spelade jag på en allmän idrottsplats i Balltorp. Nu skulle jag gå ut med IFK Göteborgs startelva på Nya Ullevi.
Senare samma höst tränade du med Manchester United, med Cristiano Ronaldo, Wayne Rooney, Ryan Giggs, Nani, Carlos Tévez, Rio Ferdinand, Edwin van der Sar, Gary Neville, Piqué, Paul Scholes...
– Pappa följde med till Carrington. Det var också surrealistiskt, en cool period i en ung spelares liv. Första dagen, när jag satt och åt frukost, var det någon som knackade mig på ryggen. När jag vände mig om var det Sir Alex Ferguson som hälsade välkommen. Det var helt otroligt. Inför en träning med ungdomslaget skulle jag värma upp i deras stora gym och där stod Cristiano Ronaldo, Nani och Rooney och körde gris. De bad mig hoppa in, vara med och lira. Jag gjorde en tunnel på Nani och det kommer jag aldrig glömma.
Så du blev inte gris?
– Nej, det gick fruktansvärt bra, men jag tror att de var snälla mot mig. Det är få förunnat att uppleva sådana saker. United ville se mig en gång till men det blev inte av eftersom jag såg stora möjligheter att utvecklas i IFK Göteborg. Många klubbar, framför allt Feyenoord, låg på mig extremt hårt vid den tidpunkten.
Janne Andersson hörde av sig
Hur tycker du att Blåvitt hanterade sin oslipade diamant?
– De hade aldrig varit i den situationen tidigare, att en 15-åring plötsligt nosar på Alaget i allsvenskan. Jag måste uttrycka min tacksamhet för att jag fick förtroende så tidigt men under ett antal år spelade jag inte mycket fotboll. Det blev korta inhopp i A-laget och halva matcher i ungdomslagen för att jag skulle vara fräsch till A-lagsmatcherna. Jag hamnade mittemellan, fick varken spela matcher i A- eller ungdomslagen. Det gick ut över min utveckling som fotbollsspelare och fick mig att söka mig vidare. Då blev det en halv säsong i BP i superettan och Portugal efter det, säger Bärkroth, som 2012 var utlånad till UD Leiria.
Tillbaka på svensk mark blev det en permanent flytt till Brommapojkarna. Det var där snarare än i IFK Göteborg karriären tog fart.
– Det har gått upp och ner, men jag har alltid trott på mig själv. Jag fick
inte möjligheten att ta sista steget och leva upp till förväntningarna i Blåvitt. Det var först 2013, i BP, jag kände att utvecklingskurvan gick uppåt. 2013 och 2014 spelade jag hela tiden i allsvenskan och sedan blev det Norrköping.
”Peking” framstod inte som en utmanare till SMguldet när Bärkroth 2015 bestämde sig för att gå vidare i karriären. IFK Norrköping hade blivit tolva i allsvenskan, men ett möte med tränaren Janne Andersson undanröjde alla tvivel.
– Jag var lite tveksam till att skriva på, men fick ett bra intryck av Janne och kände att han verkligen ville ha dit mig.
Vad gör honom till en bra ledare?
– Han är duktig på att instruera och förklara vad han förväntar sig av spelarna. Janne är oerhört tydlig och har pondus, men också en viss form av lekfullhet som smittar av sig. Genom åren har jag haft många ledare som bara har haft rollen som boss. Janne är den som bestämmer, men samtidigt en människa som tar hand om folk runtomkring sig. Dessutom är han bra på att bygga ledarteam. Han tar inte allt ansvar själv.
Vad har du för kontakt med Janne i dag?
– Han grattade när vi vann guld, men utöver det har vi inte haft någon kontakt.
Du har varit med på tre januariturnéer, senast 2017. Hur ser du på landslaget?
– Här och nu är det långt borta men det är aldrig långt borta i mitt huvud. Jag vill ta mig dit men i nuläget är det ett x antal kliv. Jag måste ta en helt ordinarie matchtröja och få kontinuitet innan jag tar den diskussionen. Förhoppningsvis får jag möjligheten någon gång framöver men det är inte alls säkert och jag blir äldre.
28 år är ingen ålder på en fotbollsspelare.
– Nej, förhoppningsvis har jag många år kvar men det gäller att få ut det man vill. Min högstanivå är oerhört hög men det känns fel att prata om landslaget efter en säsong utan ordinarie matchtröja.
Du måste vara Sveriges yngsta veteran.
– Ja, jag har mycket i bagaget. Det är inte många som har spelat fler säsonger.
”Tre olika guld”
SM-guldet med Djurgården gjorde dig historisk. Det är du medveten om, va?
Är jag ensam om den grejen?
Ja, det är bara du som har blivit svensk mästare med tre klubbar, IFK Göteborg 2007, IFK Norrköping 2015 och Djurgården 2019.
– Det är fräckt. Kompisar och närstående har hört av sig och undrat, men jag har inte haft det svart på vitt. Det är en grej till i boken.
Är du en garanti för framgång?
– Det finns nog något att hämta i Nicklas Bärkroth, men det är tre väldigt olika SMguld. 2007 var jag 15 år och spelade en match. Utöver den var jag inte delaktig.
Nu ska du inte förringa din insats. Det blev ändå 0–0 mot Brommapojkarna...
– En poäng mot BP på hemmaplan. Ja, den poängen var viktig i slutändan. Ha, ha, ha. Nej, att jag har det SMguldet på mitt cv ser jag som en fantastisk bonus men i Norrköping hade jag en huvudroll. I Djurgården har jag också hjälpt till, fast i en biroll. Det är jag självklart inte nöjd med. Det var inte det jag såg framför mig när jag skrev på. Jag ville ta en tröja, ha en huvudroll och fortsätta utvecklas.
Vad fick dig att välja Djurgården när du flyttade hem från Polen 2018?
–Jag skrev på ett fyraårskontrakt med Poznan men hamnade i samma sits där som här. Jag tog inte riktigt en ordinarie tröja och sedan kom det in nya spelare och tränare. Det blåste lite i klubben och då dök den här möjligheten upp. Bosse (Andersson) är en fantastisk sportchef och både han och ”Henke” (vd:n Henrik Berggren) gav ett fantastiskt intryck. Det kändes rätt att hoppa på det här och jag ångrar mig inte. Jag kom till en av de största klubbarna i Sverige och till Stockholm, som jag och familjen gillar väldigt mycket. Tanken var att jag skulle spela varje match, få upp självförtroendet och höja min nivå. Jag är inte nöjd med speltiden men det är upp
till mig att ändra på det.
”JAG TROR ABSOLUT ATT VI KAN STÄLLA TILL MED OREDA I EUROPA”
Ditt kontrakt sträcker sig till 2021. Vill du testa vingarna utomlands igen?
– Absolut. Det är en målbild jag har. Jag vill åtminstone komma upp till en sådan nivå att möjligheten finns. Det är en viktig faktor till utveckling, att man hela tiden vill ta steg. Samtidigt trivs jag väldigt bra i föreningen, staden och framförallt laget. Det är här jag vill utvecklas och supportrarna förtjänar spelare som verkligen vill vara här.
”Ser en utlandsflytt”
Vad har du för drömmar i dag?
– Jag tänker inte så långt fram utan är oerhört fokuserad på säsongen. Jag har en väldigt stor tro på min fotbollskunskap men det krävs att jag är hel och frisk. Ett lite mer abstrakt mål är att spela varje match i år och i horisonten ser jag chansen till utlandsflytt och landslagsspel, men det är fokus på här och nu.
Det är väl en sådan här säsong, med tanke på Champions League, alla spelare vill ha en plats i startelvan?
– Absolut. Gör vi saker på rätt sätt kan det bli en otroligt kul säsong. Att få vara en del av det och ha en huvudroll är en väldigt bra morot.
Med IFK Norrköping blev förlust i kvalet, mot Rosenborg.
– Ja, det gick inte så bra. Vi torskade på antalet gjorda mål. Rosenborg är en stor klubb och har sin historik, men varför ska inte det bästa laget i Sverige kunna vara bättre? Den målbilden ska vi ha och dit är vi på väg, att allsvenskan kommer ikapp och går om övriga nordiska ligor.
Malmö FF tog sig hela vägen till gruppspelet. Vad kan Djurgården ställa till med i Europaspelet?
– Malmö är ett bra exempel på att det går att ta sig från Sverige till de stora turneringarna. Det de har gjort är otroligt fascinerande och bra. De har visat alla inom svensk fotboll att det är möjligt att ta sig hela vägen. Det har höjt självförtroendet i klubbarna, i spelartrupper, klubbledningar och bland fans. Jag tror absolut att vi kan ställa till med oreda i Europa. Det är inte bara att komma hit och plocka poäng av svenska mästarna. Det är mycket snack om lagmaskinen, men vi har många individuellt skickliga spelare som kan göra avtryck i Europa.