DET FINNS SÅ MYCKET

Jag vill ha två miljoner nyförvärv som strömmar

BANK: Marek Hamsik till Blåvitt! Joel Asoro till Djurgården! Veljko Birmancevic till MFF! Astrit Selmani till Bajen! Ja, jo, för all del. Men om allt man längtar efter är två miljoner nyförvärv som fortfarande inte får komma in?

Det var inte riktigt så Jock Stein, den mest legendariske av alla Celtics managers, sa. Och det är väl farligt nära att ha förvandlats till en kliché, men ändå:

Football without fans is nothing. Helvetesåret 2020 kom och gick, det kommer att dröja innan världen blir sig lik igen. Oavsett om man med ”världen” menar ”världen” eller ”herrallsvenskan i fotboll”. Viruset kom, viruset tog liv, och där det inte tog liv så stal det väldigt mycket liv ur livet som var kvar.

Som Björk sa: En kliché är en kliché eftersom en kliché är sann.

Allsvenskan förlorade 99 procent av sin publik i fjol, och ingen vet när den får komma tillbaka, eller i vilken form. Själv var jag ledig nästan hela det år då fotbollen flyttade in i tv-apparaterna, och det kändes inte som att jag missade något över huvud taget. Jag såg mina Stockholmsderbyn, jag såg IF Elfsborg lyfta sig från glömskan till något som sprakade och sken, jag var på Stadion och tog Anders Christiansen i hand när MFF säkrade guldet.

Ett par timmar senare diagnosticerades Christiansen med covid, firandet fick ställas in. 2020.

De två miljoner som hamnade ute i kylan i stället för att gå på fotboll mådde, av det skälet och hundra andra, inte särskilt bra. Men på sätt och vis var min och mina kollegors upplevelse mer speciell, mer unik. Ni som inte kunde gå på match har missat matcher förut, vi som ändå fick komma in har aldrig varit med om något liknande förut.

Känslan var absurd Jag vet inte vad jag ska jämföra med, närmast kommer man kanske om man tänker sig en teaterpjäs som spelas helt utan att någon får se den. Vad betyder en sådan pjäs? Stjärnorna på läktaren

Malmö FF Djurgårdens IF Hammarby IF IF Elfsborg BK Häcken

AIK

IFK Göteborg IFK Norrköping Örebro SK Mjällby AIF Kalmar FF Degerfors IF Halmstads BK Varbergs Bois

Jag minns seriepremiären, att jag bilade till Uppsala för att se Sirius mot Djurgården på nya Studan.

Det pirrade i magen, solen sken, man kunde sitta i Stadsträdgården och käka lunch före avspark, och jag blev överraskad av vilket inarbetat anfallsspel Henrik Rydström så tidigt hade lyckats implementera i sitt lag.

Men jag minns också den absurda känslan när det fanns tusen lediga parkeringsplatser bredvid arenan, den glesa kön till pressingången, ekon från spelarröster, fyrverkerierna som smälldes av utanför Studan.

Det var inte ingenting, men det var verkligen inte allsvenskan.

Jag kallade det ”barkbrödsfotboll”, det var fotboll som flyttat från blodfyllda arenor med kroppsvärme – och in i tv-apparaten. Laboratoriefotboll, fotboll som handlar om 3–5–2 eller 4–2–3–1, om helplanspress och avvaktande shape, L-vridna backlinjer, expected goals, twitterstormar, kommentatorer, utanverk. För just allsvenskan blev skillnaden större än kanske någon annanstans, eftersom allsvenskan mer än någon annan liga har sina stjärnor på läktaren.

IK Sirius Östersunds FK

Som de säger kring Platinum Cars Arena: Pojkar, pojkar, pojkar, här kommer ett hundår till.