Alexander Faltsetas: ”Det är ju inte många spelare i allsvenskan
Alexander Faltsetas.
34.
BK Häcken.
Mittfältare.
6.
Athena, 7, & Milian, 9.
Den enes glädje och stolthet, den andres sorg och ilska. Medan Tobias Sana jublade över att den räddade derbypoängen, och stolt visade upp tshirten med sin dotter Alessandra på bild, så stod Alexander Faltsetas på andra sidan Ullevis plan och var förbannad.
Korrektion. Han var skogstokig.
Hans Häcken hade haft ledningen fram till den 96:e minuten i derbyt mot IFK Göteborg. Då fick Blåvitt en straff som inte går till historien som den mest solklara. Tobias Sana var iskall och kvitterade.
Faltsetas var vansinning. På den billiga straffen, på de förlorade poängen. Men också, på ett annat plan, för sina barns skull. Milian, 9 och Athena, 7, är båda stora Häckensupportrar, spelar i klubbens pojk respektive flicklag och bär stolt sina Häckensympatier. De målar Häckentavlor och hemma i pojkrummet har Milian hängt upp två av pappas matchtröjor. En seger hade inneburit att framför allt han hade kunnat gå till skolan med högt huvud inför skolkamraterna som höll på Blåvitt.
– Jag var vansinnig. Man känner ju av det i luften i en vecka innan derbyt, alla pratar om det, det är anspänning, du förbereder dig på bästa sätt, trycket på läktarna. Jag krigar, vi leder. Och så får vi den käftsmällen.
Barnen hade gärna sett att vi vunnit. Kunnat gå till skolan dagen efter och vara glada, säger han och tittar bort.
– Det bästa hade varit om vi vunnit varje gång och de kunnat känna sig som kungar varje dag.
”Det blev hem till Hisingen...”
Det är tack vare Milian och Athena som Alexander Faltsetas spelar i Häcken. Efter tre år i Djurgården var det 2017 dags för ett nytt äventyr. Och Faltsetas var verkligen nära ett nytt äventyr.
– Ja, hade det inte varit för ungarna så hade jag varit i Kazakstan i dag, säger han.
Förhandlingarna var klara, han var på plats i Kazakstan för att se sig om, läkarundersökningen var gjord, kontraktet skulle bara skrivas på.
– Jag hade blivit väldigt blind på det ekonomiska, men sen när jag var där nere och gjorde läkarundersökningen och barnen ringde och grät… Jag hade varit borta i några dagar och de saknade mig. Jag har en sambo som stöttar mig i allt, och sa att ”jag löser barnen”. Men jag tror inte att jag hade pallat att bo där själv. De kanske skulle komma ner, senare. Men jag vet inte, Kazakstan…!? Så det blev hem till Hisingen i stället. Och det är inget jag ångrat.
Vad betyder barnen för dig?
– Allt. Alla val jag gör, det gör jag baserat på dem. Jag har alltid varit en extremt dålig förlorare, även på träningar. Tidigare kunde den ilskan hänga kvar länge, men numera kommer livet ikapp. Så fort jag träffar barnen så känner jag glädjen och glömmer av förlusten direkt. Det hjälper mig mycket som fotbollsspelare också. Efter att familjeporträtten i de splitter nya matchställen är färdiga får Milian och Athena en dröm uppfylld, att alldeles ensamma få spela fotboll inne på Bravida Arena. Men det är inte första gången på planen, Milian hänger ofta med pappa in efter segermatcherna och firar framför hemmaklacken. Athena är mer tveksam. – Det är för mycket ljud, säger hon bestämt.