”JAG GER MIG INTE, VILL ATT VI SKA VINNA. I DET AVSEENDET
2013 spelade sin 460:e och sista match för Malmö FF var han assisterande tränare till Rikard Norling. När titelfirandet var över hade guldcoachen tagit med sig fystränaren Simon Hollyhead till Brann och Per Ågren lämnat posten som sportchef.
– Ena dagen tog vi SM-guld, andra dagen var det helt tomt. Det var bara jag kvar, egentligen. Då fick jag frågan om jag ville bli sportchef och jag har har alltid varit intresserad av att skapa trupper och driva processer. Som assistent till Rikard var jag ganska involverad i rekryteringarna av Magnus Eriksson och Erik Johansson (Berg).
”En bra klubb uppifrån och ner”
Sedan dess har han visat fingertoppskänsla och förvandlat Malmö FF till en maktfaktor långt utanför Sveriges gränser. 2014, under sitt första år som sportchef, lockade han hem Markus Rosenberg och förde sitt älskade MFF till gruppspelet i Champions
League. Det hade inget svenskt lag lyckats med sedan år 2000, då Helsingborg mötte Bayern München, PSG och Rosenborg.
Det var, skulle det visa sig, bara början på storhetstiden. Under Daniel Anderssons sportsliga ledning har klubben nått gruppspelet ytterligare två gånger, tagit sig till slutspelet i Europa League två år och vunnit inte mindre än fem SM-guld.
– Vi har ett jättebra samarbete inom klubben, har en bra styrelse och Niclas (Carlnén) är fantastisk som vd. Dessutom har vi hittat bra tränare och spelare, personer som vet vad det handlar om. Malmö är en bra klubb, uppifrån och ner.
Du, som lagbyggare, måste ändå känna dig högst delaktig.
– Det är klart men det handlar inte om en person utan krävs att alla hjälps åt. Ju längre från planen jag kommer, desto mindre delaktig känner jag mig. Som tränare var det lite mindre, och som sportchef ännu lite mindre. Jag ska bara se till att förutsättningarna finns. Sedan är det tränare och spelare som gör jobbet.
Går det jämföra dagens Malmö FF med den klubb du kom till 1994?
– Nej, det är en enorm skillnad på alla plan.
Milos = MFF-fotboll
Trots framgångarna går Daniel Andersson, som fick titeln sportdirektör när Andreas Georgson tog över som sportchef, in i 2022 med oförändrad hunger.
– Jag ger mig inte, vill att vi ska vinna. I det avseendet är det en fördel att ha en sådan kärlek till klubben. Att det går bra för MFF betyder så otroligt mycket för mig. Har vi vunnit är jag glad, har vi förlorat är jag sur. För att få ett bra liv vill jag vinna så mycket som möjligt. Det är speciellt att gå till ett jobb som är så resultatberoende.
Vad ser du för utmanare till guldet i år?
– Djurgården, AIK och Hammarby. På förhand tycker jag att Stockholmsklubbarna ser starkast ut men Norrköping och Elfsborg brukar smyga med och Häcken kan få till det. Det är det som är roligt med allsvenskan, att det är så många lag som kan vara med.
Varför är Milos Milojevic rätt man att leda Malmö FF?
– Han har fotbollskompetensen och står för den fotboll vi vill spela. Dessutom passar hans personlighet bra in i MFF. Han har ett stort självförtroende och vet att det är hårt arbete som gäller.
Kan du någon gång i framtiden se dig som tränare?
– Just nu trivs jag bra i den roll jag har men visst hade det varit kul. Frågan är om det tåget har gått.
Vad gör dig till en bra lagbyggare?
– Min styrka i sportchefsrollen är att jag har rätt bra känsla för egenskaper, att få spelare och tränare att passa in och funka ihop. För att skapa en trupp och hitta rätt egenskaper kämpar man hela vintern, som är extremt intensiv. Sedan kommer försäsongen och att då se laget växa fram och funka... Det är jäkligt inspirerande och roligt och det är samma sak med ledargruppen, som består av 13-14 personer. Ibland blir det fel. Då får man tänka om och vrida och vända men det är det, att lägga pusslet, jag är bäst på.
Händer det att du rådfrågar Patrik, som nämndes som en tänkbar sportchef när han slutade?
– Det är klart att jag har gjort det. Många kluriga beslut ska tas och jag pratar med både honom och pappa.
Hur skiljer sig nervositeten inför och under matcherna nu jämfört med när du var spelare?
– Jag var nog mer nervös som spelare även om jag aldrig har varit så nervös av mig. När matcherna är igång kan jag inte påverka något. Då är det upp till spelare och tränare.
Existerar det någon klubbkänsla i dag?
– Det är inte som förr eftersom spelarna flyttar ofta. Det blir inte samma tillhörighet men det finns en viss klubbkänsla och man kan bygga lagkänsla på ett bra sätt. Sedan finns det ju en stor klubbkänsla genom folk som jobbar på andra nivåer inom klubben.
”Zlatan? Klart jag blev besviken”
Daniel Andersson är inte den ende före detta spelaren som i dag har en ledarroll i Malmö FF. Jeffrey Aubynn är assisterande tränare, Jonnie Fedel jobbar som målvaktstränare och Greger Andrijevski fungerar som massör och fystränare. Jan-Olov Kinnvall ansvarar för akademin, där han har medhjälpare som Jörgen Ohlsson och Niklas Skoog, och på ungdomssidan verkar Joakim Nilsson.
Hur pass viktiga är de lokala inslagen i spelartruppen, som Oscar Lewicki och
Erdal Rakip?
– För MFF är de väldigt viktiga. Det är en del av strategin, att vi ska ta fram egna spelare. Det är bra för ungdomsverksamheten, publiken känner tillhörighet och de kan bli hemvändare, som Behrang (Safari), ”Mackan” (Markus Rosenberg) och Rasmus Bengtsson.
Malmö FF har en stolt historia. Är det obligatorisk för nyförvärven att lära sig den?
– Ja, vi berättar vad MFF är och står för och brukar visa en film. Vissa känner redan till historien men det är olika från fall till fall.