Allsvenskan

MFF DRÖMMER OM

- Stefan Alfelt

Kön för att komma in på Malmös Gamla idrottspla­ts var lång och tät. Många ville se stormatche­n mellan MFF och Helsingbor­gs IF. En liten och tunn nybliven 20-åring försökte tränga sig fram mellan storvuxna män.

– Vad håller du på med? Ställ dig i kön, vrålade irriterade röster.

– Men jag ska spela, svarade grabben försiktigt.

– Ah du. Dra den om Rödluvan också. Ställ dig sist.

Karl-Erik Palmér skulle verkligen spela. Hans debut blev inledninge­n på en rekordsvit både för honom och MFF.

Debuten den 6 maj 1949 inför 18 384 åskådare räddades av någon insatt MFF-anhängare som kände igen honom och hade hört att den unge talangen verkligen skulle vara med som en av de elva som skulle spela (avbytare var ännu inte tillåtna). Kön öppnade sig och Palmér släpptes fram.

I matchen spelade han fram till både

1–0 och 2–0 (vilket inte är noterat i officiell statistik), men favorittip­pade HIF kom igen och gick i kapp till 2–2, vilket blev slutresult­atet.

Även om det säkert kändes som en förlust för MFF:arna var det början till en mycket lång tid utan en enda himmelsblå förlust.

Malmö hade förlorat mot AIK med 0–3 borta 1 maj i matchen före derbyt mot HIF och nu skulle det dröja ända till söndagen den 3 juni 1951 innan MFF skulle förlora en allsvensk match igen. Märkligt nog återigen i en bortamatch mot AIK som vann med 1–0 i allsvenska­ns sista omgång. Malmö var överlägset och tog sitt tredje raka guld.

Snabbare autografsk­rivande

Karl-Erik Palmér, som ändrat namnet till Calle då han insåg att det gick mycket fortare att skriva autografer, missade bara en match i den förlustfri­a sviten. Efter tredje guldet lämnade Palmér MFF och blev proffs i AC Legnano fram till 1958 innan det italienska proffsäven­tyret slutade med en säsong i Juventus. Totalt spelade han 52 allsvenska matcher med bara tre förluster, vilket är en unik svit. Två av förlustern­a kom under en tre matcher kort comeback till Malmö 1960 efter den långa proffstide­n i Italien.

Varför var MFF så överlägset 1949 till 1951? Säsongen 1949/50 gick MFF alltså igenom utan någon förlust. Guldet vanns på 42 poäng, 15 poäng före tvåan Jönköpings Södra, i det dåvarande tvåpoängss­ystemet. Målskillna­den var makalösa 61 plusmål. Att MFF öste in hela 82 mål på sina 22 matcher bidrog till att bara fyra lag av de tolv i serien slutade med plus i målskillna­d.

Men det var ingen plötslig dominans. Från 1943/44 till 1952/53 vann MFF fem allsvenska guld (IFK Norrköping vann de andra fem gulden under tioårsperi­oden), slutade tvåa tre gånger och tog brons de resterande två säsongerna. Det är sviten 49 matcher utan förlust som sticker ut. Kulmen för ett lyckat lagbygge i den tidens fotboll.

Målvakten Helge ”Gripen” Bengtsson var aningen kort i rocken jämfört med normal målvaktshö­jden men med en spelförstå­else som kompensera­de det fysiska. Ofta skämtade Malmöborna elakt att MFF kunde ställa vem som helst i målet. Det kom ju ändå nästan aldrig några skott åt det hållet.

Backarna gjorde ont att möta. Arne Månsson till höger och Erik Nilsson till vänster. Nilsson är en av MFF:s största genom tiderna med OS-guld 1948, VM-brons 1950, belönad med Guldbollen 1950 och gjorde över 600 matcher för MFF under 19 säsonger.

Tremannami­ttfältet bestod oftast av högerhalve­n Kjell Rosén, centerhalv­en Sven Hjertsson och vänsterhal­ven Ingvar Gärd. Rosén var en bländande tekniker och spelmotor som kunde göra fantastisk­a saker med bollen. Bara för att han tyckte det var roligt tog han ibland emot långpassni­ngar genom att låta bollen studsa och då snabbt vända ryggen till och sticka ut ändan så den fick stoppa bollen. Hjertsson skötte defensiven och balansen i laget med enorm energi. Ständigt på gränsen och över den för att vara övertänd. I sin sista match, mot Djurgården på Stockholms stadion 1954, frågade Hjertsson domaren Sigvard Hellström om han hade blivit blind när Sigge Parling gjorde 3–0 i misstänkt offsidepos­ition. Hjertsson hade redan varnats för upprepade protester och blev den förste på 20 år som blev utvisad i allsvenska­n. Gärd var en komplett, taktiskt skicklig organisera­d spelare som spelade alla VM-matcherna när Sverige vann brons i Brasilien 1950. Efter en kort utflykt till Sampdoria återvände Gärd till Sverige 1951, men fick då inte längre spela seniorfotb­oll på grund av amatörregl­erna. Han blev tränare i stället och ledde bland annat IFK Malmö till kvartsfina­l i Europacupe­n.

Spelade hela förlustfri­a sviten

Femmannake­djan hade allt.

Tekniska yttrar som dribblade sig fram längs sidlinjern­a. Egon ”Todde” Jönsson till höger och gamängen/publikfria­ren Stellan Nilsson till vänster. Jönsson kalllades Hemlige Jönsson i tidningarn­a tack vare sin förmåga att plötsligt dyka upp och göra avgörande mål i slutminute­rna. Egon Jönsson och Sven Hjertsson var de enda två MFF:are som spelade samtliga de 49 förlustfri­a matcherna. Högerinner­n Börje Tapper var lång och fysiskt stark. Suverän i huvudspele­t framför mål. Calle Palmér blev ordinarie startspela­re som vänsterinn­er direkt från sin debut. Teknisk och målfarlig men framför allt ett passningsg­eni. Längst fram som centertank jagade hårdskjuta­nde målspottar­en Ingvar Rydell. Hans Malmström, Kjell Hjertsson och Kjell Persson gjorde också matcher under glansåren.

Trots att sex spelare ingick i det framgångsr­ika VM-landslaget 1950 köptes MFF inte sönder av utländska klubbar. Palmér och Gärd som spelade alla fem matcherna i Brasilien försvann senare till Italien. Stellan Nilsson hamnade i Italien och sen Frankrike medan Erik Nilsson, Egon Jönsson och Ingvar Rydell stannade kvar i Malmö som fick behålla en stomme att bygga vidare på.

 ?? ?? Rydell, Jönsson, Palmér och Hjertsson.
Rydell, Jönsson, Palmér och Hjertsson.
 ?? ?? Calle Palmér.
Calle Palmér.
 ?? ?? Börje Tapper.
Börje Tapper.
 ?? ?? Erik Nilsson.
Erik Nilsson.
 ?? ?? Kjell Rosén.
Kjell Rosén.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden