Bohman: ”Häcken har inte guldhöjden i sig”

Säg att du vakar vid en fotbollsintresserad som legat i koma ett par månader. Personen vet inte om det är sommar, vinter, höst eller vår när han plötsligt vaknar upp. Då räcker det med två snabba ord för att ge en fingervisning. – Häcken dominerar. – Ah... Det är alltså försäsong. Hisingslaget har en osviklig förmåga att se oemotståndliga ut i februari–mars. Vi är många som tjusats av Häcken i cupspel och imponerats av träffsäkerheten i värvningarna. Så också i år. Jag har inte fått så positiva rapporter om något annat allsvenskt lag som om Häcken den här våren. Det handlar inte om storsegrar i cupens gruppspel, utan hur väl laget faktiskt fungerat.

4–3–3-uppställningen ser välbalanserad ut. Even Hovland har tagit kontroll över backlinjen, ett mittfält där någon av Mikkel Rygaard, Samuel Gustafson, Gustav Berggren och Erik Friberg petas är rakt av utomordentligt. Lägg till mycket spännande spelare som Leo Bengtsson, Franklin Tebo, Oscar

Uddenäs och Tomas Totland samt en rimlig vänsterbacksvärvning i mer lågmälde men förståndige Kadir Hodzic. Häcken har en nästan perfekt blandning av ungdomlig fart och knipslug rutin. Däremot var det förstås sorgligt att Benie Traoré, som varit så dominant på försäsongen, skadade sig allvarligt i cupspelet. Där finns dock klasspelaren Alexander Jeremejeff även om han är en annorlunda typ av center.

Det kliar i fingrarna efter att ha knattrat ner alla superlativ. Det ser onekligen lovande ut. Man är bra nära att hiva sig upp på ett hustak och ropa: ”2022 är Häckens år!”

Men vi måste lära av historien. Bita oss i tungan. Senaste gången Häcken på allvar hotade om SM-guld var 2012. Det är ett decennium sedan.

Häcken kommer att vara klart bättre än förra året, allt annat vore ett historiskt misslyckande, men jag vågar åtminstone inte spekulera om topp fem-placeringar.

Jag tror vare sig Häcken som lag eller Per

Mathias Høgmo som tränare har den höjden i sig. Det finns liksom en mental ... spärr? Hit men inte längre.