Bohman: ”Förväntningarna kan pressa Sirius”

Sirius har aldrig mått bättre som förening. De första två åren efter återkomsten till allsvenskan 2017 etablerades klubben i högsta serien tack vare: 1. Överpresterande tränare. 2. En lojal men begränsad spelargrupp från de formativa åren i lägre divisioner.

3. Ett rätt framgångsrikt hustlande i jakt på skadat men kvalitativt gods från större klubbar.

Ola Andersson vågade ha högre ambitioner än att ta en säsong i taget. I stället för att hanka sig kvar år efter år tog han ”risken” med en mer långsiktig tanke. Det förtjänar beröm och Sirius totala omkastning av den sportsliga strategin är tankeväckande. En attraktiv och ”spelarutvecklande” fotbollsidé lockar undervärderad (enligt Sirius scoutning) talang från lägre divisioner eller allsvenska bänkar som klubben kan exploatera och sälja vidare. På lång sikt ska det trygga och därefter expandera Sirius ekonomi. Det har lett till en extrem föryngring av truppen men också den sportsliga ledningen, då Sirius aktivt rekryterat en ledarstab som tillhör den lite streberaktigt vetgiriga och på gränsen till överambitiösa nya skolan.

På kort sikt hade det nya upplägget kunnat skada Sirius resultatmässigt, men så har det inte blivit. Under Henrik Rydström och därefter Daniel Bäckström har laget trots stora strukturella förändringar hållit sig på behörigt avstånd från nedflyttningsplatserna och samtidigt utvecklat spelmodellen.

Så ja. Sirius har aldrig mått bättre som förening. Kanske mår de lite för bra? För numera finns det en intern och extern förväntan i Uppsala om att Sirius ska vara ett allsvenskt mittenlag. Det tittas uppåt i tabellen, inte nedåt. Det är väl rätt och riktigt och jag förstår framtidstron, men det innebär också en ny sorts press som klubben inte är van vid.

Mycket hänger på att spelare som Herman Sjögrell, Filip Olsson och Edi Sylisufaj får samma fina utveckling som skolboksexempeln Moustafa Zeidan, Marcus Mathisen och

Jacob Ortmark. Samtidigt behöver också satsningen på mer ”färdiga”, men i en allsvensk kontext ifrågasatta, namn som Filip Rogic och Kristoffer Da Graca också bära frukt. Förstå mig rätt. Det positiva överträffar det negativa med råge när det kommer till Sirius, men jag tror att avståndet till kvalplats är kortare än till den övre halvan. Sirius har dock en stor möjlighet att bli det bästa dåliga laget, om ni tillåter en lätt oförskämd ton.

Ska Bäckströms gäng ta sig uppåt i tabellen finns det en avgörande nyckel: försvarsspelet. Sirius spelar en risktagande fotboll och får acceptera insläppta mål. Dock inte 53 stycken vilket var fallet 2021. I Tommi Vaiho får de en trygg målvakt av ?+?+?+-kvalitet i väntan på

David Mitov Nilsson.

Men bortsett från honom och Marcus Mathisen

är jag egentligen osäker på alla positioner som innebär ett stort defensivt ansvar: övriga mittbackar, wingbacks och sittande mittfältare.