Rysslands stora konstsamling

Eremitaget är världsberömt – men hur skapades det?

Det var Katarina den stora (1762–96) som lät bygga det stora och det lilla Eremitageannexet på palatset för att husera sin ständigt växande konstsamling av gamla mästare och en privat teater. Nikolaj I engagerade professionella kuratorer och gjorde det mer till en institution än en privat hobby och öppnade den kejserliga samlingen av konst och antikviteter för ”anständiga medborgare” 1852.

Konstsamlingarna omfattar de spanska mästarna Velázquez och Murillo, Rembrandt, Rubens och Van Dyck, alla de viktigaste impressionisterna samt flera verk av Gauguin och Matisse. På övre plan finns det så mycket vackert att fästa blicken på att det är lätt att glömma bort rummen 11–27 och 55–66 på första plan i palatset där bisarra förhistoriska sibiriska artefakter från gravhögar i Pazyryk i Altabergen är utställda. När gravarna grävdes ut på 1930-talet innehöll de mumifierade människor och hästar samt världens tidigaste kända bevis på cannabisrökning: ett tält med en brasa som innehöll haschrester, fortfarande verksamma 3 000 år senare.

Vid sidan om målningar och antikviteter innehåller Eremitaget och Vinterpalatset rum som är tillägnade Peter den stores hobbyer och fantastiska salar där galabanketter eller statsceremonier hölls under andra tsarer – exempelvis Sankt Georges sal där Nikolaj II lovat att driva tyska inkräktare från slavisk jord vid första världskrigets utbrott. I oktober 1917 satt nedslagna ministrar i den provisoriska regeringen nersjunkna i divaner i malakitrummet och väntade på att bli gripna av rödgardisterna.