Paris under la belle époque

Staden var full av liv, men kunde också visa fram en mörkare sida.

Bilderna av Paris som många bär med sig är ofta från La belle époque, den gyllene perioden med fred, blomstrande konst och tekniska framsteg som varade från 1871 till 1914. Det är epoken då Eiffeltornet och Gard’orsay byggdes, då målningar som Renoirs Bal Dumoulindelagalette målades och Toulouse-lautrecs ikoniska plakat skapades, och då staden, mer än någonsin förr eller senare, hade rykte om sig att vara världens nöjescentrum – oavsett om det handlade om de dansande flickorna på Folies-bergère eller bröderna Lumières tidiga biograf.

År 1871 var Frankrike redo för nystart. Fransmännen hade lidit nederlag i det fransktyska kriget och det blodiga upproret, känt som Pariskommunen, hände samma år. Paris startade året 1871 under belägring, omgivet av tyska trupper. Inne i staden försökte franska nationalgardet och därefter grupper av nyligen radikaliserade arbetare, så kallade kommunarder, att ta kontrollen. Båda slogs brutalt ned, särskilt under en vecka i maj som går under namnet ”la semaine sanglante” (den blodiga veckan). Denna turbulenta period, hemsk som den var, skulle bli den sista på mer än 40 år utan blodbad i Paris, och slutet på den blev början på La belle époque.

Snart kom viktiga framgångar inom teknik, vetenskap, måleri, litteratur och musik. Paris blev en glädjefylld stad, glittrande – men också lite vulgär. Paris under La belle époque var staden där konstnär samlades på Montmartre, där kafé-chansoner skrevs av kompositörer och där de berömda kabaréerna Moulin Rouge och Folies-bergère öppnade. Escoffier var kökschef på Ritz och den parisiska modeindustrin tog fart på allvar.

Konstnärer, intellektuella och författare vallfärdade till denna bohemiska knutpunkt, där de umgicks med arbetarklassen och njöt den pråliga atmosfären. År 1900 fanns mer än 40 lokaler för kabaré, opera, teater och andra föreställningar. ”Maisons closes” ( bordeller) förekom också, och några av artisterna jobbade även där. Censurlagstiftningen lättades 1881 och den allmänna atmosfären av ”joie de vivre” (livsglädje) hade en skuggsida.

Inom konsten grydde en upprorsanda. Impressionistmålarna gick nya vägar, både med sitt val av tema – att dokumentera den sorglösa glädjen i gatulivet i Paris – och tekniker. Musiker som Debussy och Ravel var kontroversiella. De var en del av Montmartres gatubild och komponerade verk som vi fortfarande lyssnar på i dag. I maj 1913 hände något som understryker uppståendelsen som vissa avantgardistiska konstnärer orsakade. Under Ballets Russes framförande av baletten till Stravinskijs Våroffer i Théâtre des Champs-élysées utbröt kalabalik bland publiken för att de kände sig grovt kränkta av de oväntade vändningarna i musiken och av Djagilevs koreografi.

Det gjordes också stora tekniska framsteg. Eiffeltornet byggdes till Världsutställningen i Paris 1889, för att visa världen vad franska ingenjörer kunde uträtta, och den första tunnelbanelinjen i Paris (Porte Maillot– Porte Vincennes) kom efter, år 1900. Hector Guimard designade stationsnedgångarna i jugendstil, och man ser fortfarande över 80 av dessa i Paris i dag. Järnvägen utvidgades också kraftigt, och välsituerade parisare kunde nu enkelt resa till Biarritz, Deauville eller Rivieran.

Det var dock inte en gyllene epok för alla. Om detta var perioden då champagnen flödade fritt, var det också tiden då konsumtionen av absint gjorde stor skada. En studie av parisarna från 1882 konstaterade att medan 27 procent var över- eller medelklass levde de övriga 73 procenten i fattigdom. Émile Zolas romaner Nana och Germinal skildrar svårigheterna med arbetarklasslivet

med deprimerande realistiska detaljer, och det finns antydningar i målningarna från den tiden att livet kunde bli förstört mitt i allt det roliga. I Edgar Dégas målning I ett kafé – med undertiteln Absinten – framställer han två ensamma gestalter, båda försjunkna i dystra tankar, på ett nedslitet kafé i Pigalle vid foten av Montmartre. La belle époque var inte bara glädjens tid.

Det fanns skandaler också, varav den mest kända är Dreyfusaffären. År 1894 dömdes en judisk artillerikapten, Alfred Dreyfus, för högförräderi, anklagad för att ha läckt hemligheter till tyskarna. Han degraderades och deporterades till Djävulsön – ett fängelse utanför Franska Guyanas kust – på livstid. Han hade hela tiden hävdat sin oskuld, och till slut visade en lång och noggrann undersökning att en annan officer var den verkligt skyldige. Skandalen splittrade det franska samhället, och i dag är den en påminnelse om att La belle époque inte bara var en strålande epok.

Ingenting varar ju för evigt. När första världskriget bröt ut förändrades allt. Underhållningen avtog, nöjeslokaler stängde och ljusen släcktes både bildligt och bokstavligt. Det är inte så konstigt att vi tittar tillbaka på åren då Paris för det mesta var fredligt och betraktar tiden som en epok som förtjänar sitt glamorösa namn: La belle époque.

”Om detta var perioden då champagnen flödade fritt, var det också tiden då konsumtionen av absint gjorde stor skada.”