Europas vackraste byggnadsverk och stader
Amsterdams guldålder
Amsterdam är en historiskt rik stad med ett unikt arv från 1600-talet.
När du vandrar längs de inre kanalerna i Amsterdam, skuggad av träd och övervakad av eleganta, smala byggnader, är du omgiven av 1600-talets gyllene år. På den tiden blomstrade handel, arkitektur, konst, vetenskap och filosofi i en stad som blev fri från spanskt styre 1648 i och fick lugn med westfaliska freden, som gjorde slut på det nederländska frihetskriget (åttioårskriget). Även före freden hade en anmärkningsvärd tillväxt satt fart i staden. Under de 15 år som ledde fram till 1600 fördubblades befolkningen till 60 000, och 1660 var invånarantalet uppe i 220 000, något som gjorde staden till Europas tredje största. Ökningen berodde delvis på liberal immigrationspolitik och religiös tolerans.
År 1688 sa en fransk författare att ”Amsterdam är den mest gästvänliga platsen i Europa”. Nästan tre fjärdedelar av stadens invånare kom från andra platser: sefardiska judar från Spanien och Portugal, franska hugenotter och till och med pilgrimsfärdare fann tillfällig tillflyktsort där.
Tre halvcirkelformade kanaler byggdes runt den medeltida staden, något som skapade det landskap som nu är så synonymt med Amsterdam: stadsdelarna Keizersgracht, Prinsengracht och Herengracht för de mest välbärgade och Jordaan för hantverkare. Träd – först lindar och sedan almar – kantade varje sida om kanalen. Amsterdam var den första stad som planterade träd i en så stor skala i ett stadsområde.
Stadens hjärta var, och är fortfarande, Damplassen där rådhuset (nu Kungliga slottet) restes som en symbol för Amsterdams makt och internationella status. I storlek och överflöd ville man att det skulle överglänsa andra rådhus i europeiska huvudstäder. I marmorgolvet i Medborgarhallen lades en mässingskarta över himmel och jord med Amsterdam i mitten. Staden hade blivit en global marknad där Asiens rikedomar levererades in i hamnen av några av världens största flottor.
Rådhusets fundament behövde 13 659 träpålar för att stöttas i den sumpmark som Amsterdam byggdes på. Alla de välbärgade köpmanshusen längs de nya kanalstränderna hade 40 pålar tillsammans med lager av sand. Husen taxerades efter bredden och det var bara de rikaste som hade hus med dubbel bredd. De flesta hus var smala, oftast i trä och med stora fönster för att reducera vikten på det vattenrika underlaget. I dag tycks det som om dessa byggnader lutar över förbipasserande, vilket inte är en optisk (eller alkoholhaltig) illusion, utan ett praktiskt sätt att undvika att de nedersta fönstren krossas när man halar in varor i de övre rummen med en talja. Bakom husen låg avskilda trädgårdar, som den som finns i Museum Van Loon.
Denna storslagenhet finansierades av handel. På 1680-talet gick varje år i genomsnitt 1 000 nederländska skepp som levererade spannmål från Preussen och Polen genom Europa och in i Östersjön. Nederländska ostindiska kompaniet, som grundades 1602, tog hem kryddor, socker, siden och porslin, och handelsflottan ställde Englands, Skottlands och Frankrikes samlade flotta i skuggan i fråga om storlek. Under ett av de fyra engelsknederländska krigen seglade 88 nederländska skepp upp till Themsen och gav England landets värsta sjömilitära förlust i egna farvatten.
Under välbärgade köpmäns och borgares styre blomstrade konsten och vetenskapen. Köpmännen tyckte om att få sig själva, sina familjer och sin sociala grupp skildrade i målningar, och de hade råd med det bästa. Rembrandt, Vermeer, Frans Hals och van Gogh är bland de mest kända målarna från guldåldern – konstnärer som i dag är kända över hela världen.
Stadens borgare var också mycket generösa. Detta kom inte nödvändigtvis från en känsla av kristen plikt, utan en pragmatisk avsikt att göra staden säker och stabil för att undvika sociala problem. De föräldralösa, de sjuka och de äldre – särskilt fattiga änkor – togs därför väl om hand och gavs en plats att bo på. Hofjes, eller ”små gårdsplatser”, där de äldre bodde, finns att se i Jordaan. Sidor av ett 1600-tals liv kan beskådas på platser som Amsterdam Museum, ett tidigare kommunalt barnhem som visar en gripande vägg med barnens skåp samt konstmuseet Eremitaget med sina gamla kök och enorma soppgrytor. Fängelser gjordes om till ”arbetshus” som skulle förbereda fångarna på att anpassa sig till samhället igen, och avstängda rum under Torensluisbron, byggd 1648, användes som fängelse.
Även om den romersk-katolska kyrkan inte aktades så högt kunde rika katoliker betala för att få mässan läst privat. Statsreligionen var kalvinismen, men kampen mot remonstranterna som stod för mindre stränga och präktigare ideal hotade att splittra religionen. Den generella andan av religiös tolerans och tankefrihet lockade emellertid författare och filosofer till den nederländska huvudstaden under guldåldern. John Locke hittade en tillflykt i Amsterdam, och Thomas Hobbes gav ut böcker här. Staden blev Europas förlagshus och här trycktes böcker som i hemlighet smugglades ut till författarnas hemland. Filosofen Spinoza sa: ”Vi kan skatta oss lyckliga som bor i en republik där allas åsikter är fria och obegränsade, där alla är fria att tjäna Gud som de vill, och frihet är, framför allt, en värdesatt och värdefull vara.”
Betydelsefulla vetenskapliga framsteg gjordes också under den här epoken. Astronomen, fysikern och matematikern Huygens konstruerade det första pendeluret 1656, och Antoni van Leeuwenhoek, klädeshandlare i Delft, var den första som kunde studera bakterier genom mikroskop, ett som han dessutom byggt själv. Linserna gav honom minst 245 gångers förstoring. I industrin bidrog billig energi från väderkvarnar och torvbränsle till att driva sockerraffinaderier och nyuppfunna sågverk för varvsindustrin.
Handelsstäder i Asien försåg Amsterdams bord med lyxiga varor som frukt och kryddor. Peppar stöttade Ostindiska kompaniets tidigare förtjänster, och holländarna använder än i dag ett ord för peppar för att beteckna något som är mycket dyrt. Kanel från Malabarkusten sötade kycklingrätter och kalkonpajer ihop med kanderad frukt. Längre fram serverades te från Kina med sötsaker och marsipan.
På den här tiden definierades social status av intäkter, inte av landegendomar, även om köpmän via giftermål och genom att köpa sig titlar umgicks med den mindre mäktiga aristokratin som mestadels bodde utanför staden. Ingen monark, kyrka eller aristokrati innehade makten som i övriga europeiska länder. Det var de orubbliga köpmännen och deras beskyddare som förgyllde Amsterdam och skapade ett unikt arv av konst och urban skönhet som vi nu 400 år senare kan vila ögonen på.
”Vi kan skatta oss lyckliga som bor i en republik där allas åsikter är fria och obegränsade och frihet är, framför allt, en värdesatt och värdefull vara.”