Revolutionens Sankt Petersburg

Rysslands forna huvudstad har varit vaggan för tre revolutioner. Det har satt sin prägel på staden.

Sankt Petersburg grundades 1703 av tsar Peter den store som ”ett fönster mot väst” för att få Europas upplysning till ett underutvecklat Ryssland. Adelsfolk och konstnärer som hade tvingats att lämna Moskva bosatte sig i staden. Senare skulle regenter göra den synonym med hybris och blodbad. Storslagna palats stod sida vid sida om eländig fattigdom, som Dostojevskij beskriver i Brottochstraff. Radikala idéer – och gärningar – skakade samhället på 1880-talet: studenter kämpade för att radikalisera bondestånden och tsar Alexander II mördades.

Regimens taktik att använda fackföreningar som ”marionetter” för att leda bort arbetarna från socialismen slog fel på den blodiga söndagen, då polisagenten och prästen Gapon av misstag utlöste revolutionen 1905. Detta gjorde begreppet ”sovjet” (råd av arbetare, bönder eller soldater) och den eldiga talaren Lev Trotskij världsberömda, men man lyckades inte störta aristokratin. Tsar Nikolaj II medgav motvilligt en konstitutionell monarki, men såg till att utesluta radikala från duman (riksdagen).

Efter att han förklarat krig mot Tyskland och

Österrike-ungern i augusti 1914 gjorde staden sig kvitt det tyskklingande namnet och bytte till Petrograd (Peters stad). Skandalösa rykten om den ”galna munken” Rasputins inflytande på den tyskfödda tsarinnan Alexandra och militära katastrofer i Europa underblåste folkets ilska samtidigt som bristen på mat blev allt svårare under den hårda vintern 1916. Strejker och demonstrationer utvecklade sig till februarirevolutionen 1917, som ledde till den 300 år gamla Romanovdynastins fall. Nikolaj abdikerade och hölls inspärrad på sitt sommarresidens, Tsarskoje Selo.

I Petrograd samexisterade den nybildade ryska provisoriska regeringen under oroliga förhållanden med de radikala sovjeterna som krävde ” ... bröd, fred och jord”. Den provisoriska regeringen gjorde det ödesdigra misstaget att fortsätta kriga trots att Ryssland var på randen till kollaps. Missnöjda soldater begick myteri eller deserterade och begav sig hemåt för att göra anspråk på den mark de ansåg sig ha rätt till. Scenen var satt för den revolutionära Vladimir Lenin som återvände från exil för att ta makten tillsammans med bolsjevikerna. Bolsjevik kan fritt översättas med ”majoritetsman” och var det namn som Lenins fraktion av det ryska socialistpartiet fick efter det att mensjevikerna på högerkanten uteslutits.

Efter sin triumferande ankomst till Finlandsstationen i Petrograd pressade Lenin bolsjevikerna till att avvisa alla kompromisser med den provisoriska regeringen och underminera den när det var möjligt. Vid sidan om sina egna aktivister kunde partiet samla fabriksarbetarmiliser – rödgardisterna – och sjömän från Östersjöflottan som begått myteri. De drev runt på gatorna i stulna bilar fulla av gevär och skrämde invånarna. Detsamma gällde de svartklädda anarkisterna som plundrade och våldtog under de kaotiska ”julidagarna”.

En motreaktion från den provisoriska regeringen tvingade Lenin att gå under jorden. Han gömde sig i en lada utanför Petrograd innan han smugglades till Finland förklädd till en lokeldare. Han spelade ett högt spel den sommaren men var beredd att bida sin tid medan förhållandena i Petrograd blev värre – ju värre desto bättre var hans motto. Då Lenin äntligen vände tillbaka till staden låg han lågt och rörde sig mellan flera lägenheter som tillhörde olika partimedlemmar – vissa lägenheter blev försiktigt restaurerade (eller återuppbyggda) under Sovjettiden då Leninkulten var allmänt utbredd.

Hemma hos en mensjevik, vars bolsjevikiska fru visste att mannen inte skulle vara hemma, träffades bolsjevikledarna för att besluta om huruvida de skulle arrangera en kupp mot den provisoriska regeringen. De kom utklädda till lägenheten. Lenin hade rakat av sig skägget och han bar en peruk som hela tiden gled av. Han övertalade kamraterna att de skulle komma överens om planerna för kuppen men inget datum fastslogs. Överenskommelsen antecknades med blyerts på ett papper som hade rivits ut ur ett barns anteckningsbok.

Även om alla läroböcker om revolutionen slår fast att kuppen började natten till den 25 oktober 1917 är det exakta datumet för den bolsjevikiska revolutionen inte helt fastställt. En konferens med sovjetiska historiker 1962 slutade med en stor oenighet om datumet och tiden: en fraktion som var säker på att revolutionen startade på morgonen den 24 oktober, och en annan på

eftermiddagen samma dag och en tredje den 22 oktober. Slutsatsen är att kuppen förmodligen höll på – kanske till och med var över – innan Lenin kom till Smolny (en internatskola för flickor som då hade rekvirerats som huvudkvarter för bolsjevikerna).

Kuppen var kanske den första i historien som utnyttjat den teknologiska infrastrukturen i en modern stad. Telefoncentraler, kraftstationer och de hydrauliska pumparna som lyfte Nevabroarna (för att bryta förbindelsen mellan arbetarnas förorter och centrum) prioriterades framför traditionella mål som militärkaserner eller regeringsbyggnader. De skulle bli aktuella i ett senare skede. Med bolsjevikiska sympatisörer på viktiga arbetsplatser och agitatorer i regementen med tvivelaktiga lojaliteter mot den provisoriska regeringen kunde de tillåta sig att vänta med Vinterpalatset till allra sist.

Av en tillfällighet var ledaren för den provisoriska regeringen, Aleksandr Kerenskij, borta från Petrograd och undslapp därmed samma öde som sina ministrar (de flesta blev senare skjutna av bolsjevikerna). Han var dock tvungen att fly, utklädd till sjöman (inte en kvinnlig sjuksköterska som sovjetisk propaganda påstått).

Petrograds sårbarhet mot angrepp från vitgardisterna i Finland övertygade bolsjevikerna att flytta regeringssätet till Moskva och därmed återvända till den medeltida huvudstaden som hade funnits långt innan Sankt Petersburg tog dess plats. Petrograd blev återigen en skugga av sitt forna jag och förlorade halva sin befolkning under inbördeskrigen som härjade i Ryssland fram till 1921.

Kronstadtmatroserna krävde nu ”sovjeter utan kommunism” och ville få slut på ”bolsjevikisk tyranni”. Med Östersjöflottan instängd av is förstod Lenin och Trotskij att öns marinbas måste intas innan mildare väder gjorde det möjligt för rebellerna att störta in i hjärtat av Petrograd och ta staden som gisslan med sina kanoner. Fästningen stormades natten mellan den 16 och 17 mars och 50 000 människor miste livet på båda sidor.

”De kom utklädda till lägenheten. Lenin hade rakat av sig skägget och han bar en peruk som hela tiden gled av.”