Antikens Rom

Besök staden som en gång var centrum i ett av historiens mäktigaste imperium.

Huvudstaden i dagens Italien var en gång centrum i ett mäktigt imperium, ett imperium som sträckte sig hela vägen från de egyptiska pyramiderna till Hadrianus mur.

Rom beskrivs ofta som ett enormt museum, med imponerande Colosseum och Pantheons prakt som kronjuveler. På varenda gata och i var och varannan byggnad finns det en historia att upptäcka. Till och med brunnslock bär spår från det antika Rom: SPQR – Senātus Populusque Rōmānus, eller den romerska senaten och folket. Stadens historia är en överväldigande berättelse om våld, mord, svek och tyranni, men också om ära, prakt och triumf.

Enligt legenden grundlades Rom den 21 april 753 f.kr. av Romulus och Remus, men det finns inte något dokumenterat bevis på att det var exakt då. Det vi vet är att Rom först förmodligen tog form som en liten by tack vare sitt strategiska läge. Med tiden utvecklades kulturen snabbt, kanske just tack vare läget. Staden var rik på naturresurser, centralt placerad och gränsade till andra civilisationer som också var ivriga att erövra världen, som Hellas och Egypten. Eftersom Rom erövrade mer land växte befolkningen, och kulturen utvecklades och var reformvänlig. Snart följde monarkins fall. Roms envåldshärskare – kungar och hövdingar – ersattes snart. Åtminstone skulle ingen ensam person härska över Rom mer. Det ansvaret skulle vara folkets. Den romerska republiken var ett av de första försöken att etablera demokrati (om än i mycket primitiv form, där bara de mest förmögna romarna kunde påverka de politiska besluten), och perioden betraktas idag som en guldålder.

Det var under den här tiden som Rom erövrade nya landområden och utvidgade sitt imperium till att omfatta en imponerande stor del av världen. Det var också nu många byggnader som vi ser i dag blev till. Republiken föll i den efterföljande konflikten. I maktvakuumet efter mordet på Julius Caesar föddes ett mäktigt imperium när Gaius Octavius utnämnde sig själv till kejsar Augustus år 27 f.kr. Under denna epok steg Rom till otroliga höjder, höjder man sällan, om någonsin, sett maken till tidigare. Historierna om de romerska kejsarna som härskat över imperiet är kittlande, imponerande och ibland fruktansvärda. Hadrianus var berömd för sin enorma mur, Caligula beskriver samtida källor som en sadistdiktator och Diocletianus var den visa reformatorn som gjorde kejsarriket stabilt.

Alla goda ting måste emellertid komma till ett

slut, och Rom blev utan tvivel ett offer för sin egen storhet. Det romerska imperiet sträckte sig över så stora områden att det på 300-talet var nästan omöjligt att styra. På samma sätt ledde återhämtningen av ett kvasimonarkistiskt system under kejsarna till interna strider. En av de största källorna till konflikt var det romerska närmandet till kristendomen. Romarna hade förföljt de kristna i många år, eftersom att deras tro på en enda gud stred mot den reformvänliga romerska kulturen som accepterade flera gudar – något som blev en symbol för Pantheon. Enligt traditionell kristen lära var Jesus själv ett offer för förföljelsen.

År 313 ändrade dock Konstantin den store detta och kristendomen blev Roms huvudreligion. Det blev början på den romerska livsstilens undergång, eftersom romarna såg sina kejsare som gudar och förkastandet av polyteismen med tiden försvagade deras auktoritet avsevärt. Imperiet delades till slut i två delar: en västlig del med Rom som huvudstad och ett östligt imperium med en huvudstad uppkallad efter Konstantin den store — Konstantinopel, som skulle bli huvudstad i det Bysantinska riket.

Under de hundra år som följde blev det västromerska riket sårbart för angrepp, framför allt från stammar från de germanska rikena, som romarna betraktade som barbariska. Där romarna kanske tidigare skulle ha stått i samlat försvar för sitt rike var de nu splittrade. Dispyter om beskattning innebar att många av de rikaste romarna startae egna bosättningar utanför domkretsen. Därmed fick imperiet mindre pengar när det behövde dem som mest. Storleken på imperiet gjorde det naturligtvis omöjligt att styra på ett effektivt sätt, även om det fanns en mycket avancerad infrastruktur. Den stora armén som behövdes för att försvara alla viktiga städer i riket var imponerande, men utan tillräckligt snabb kommunikation kunde inte trupperna nå städer i tid för att försvara dem. Utvecklingen i väst gick dessutom i riktning mot en mer kristen dominans, och vartefter som Konstantinopel mer och mer blev ett tydligare centrum än Rom, var det öst som nu generellt prioriterades. I september 476 e.kr. skedde det oundvikliga. Den västra halvan av imperiet – det som de flesta tänker på som det klassiska Rom – kollapsade. Germanska stammar invaderade området och avsatte kejsaren Romulus Augustus. Historien om Roms stad och imperium skulle alltså både börja och sluta med en Romulus. Vår fascination för antikens Rom härstammar nog inte från den excentriska kejsaren, gladiatorkamperna eller vagnkapplöpningarna, eller inte ens från historierna om blod, lera, triumf och ära. Det gamla Roms attraktionskraft kommer nog av de fantastiska berättelserna om kulturen och romarnas unika levnadssätt. Kort tid efter att staden grundlades började romarna att bygga ett sofistikerat samhälle som var mycket mer avancerat än något annat tidigare i världen på den tiden. Det romerska samhället var en smältdegel av idéer och kulturer, enligt deras egna noggranna anteckningar. I dag fortsätter det antika samhället att påverka våra språk, vår arkitektur, våra demokratiska system och till och med våra tankesätt.