Europas vackraste byggnadsverk och stader
Missa inte!
1 Teufelsberg
Slaget om Berlin 1945 rasade i två hemska veckor och la staden i ruiner. Sovjetiska styrkor bombade den redan svårt skadade huvudstaden i Nazityskland och man blev tvungna att utkämpa gatustrider. Uppgiften att ta reda på röran efter slaget tillföll främst kvinnor. Trümmerfrauen (ruinkvinnor) kallades dem som tvingades ut för att flytta större delen av byggnadernas rester.
Eftersom Västberlin växte som en instängd enklav, långt bakom järnridån, fortsatte avfallshanteringen in i Grunewald-skogen i sydväst och det blev stadens högta punkt – som passande nog hette Teufelsberg (Djävulsberget). Resterna av en amerikansk radiostation som byggdes ovanpå resterna under 1950-talet står kvar än idag och kan ses från alla utkikspunkter i staden.
2 Rathaus Schöneberg
När den amerikanske presidenten John F. Kennedy besökte Berlin 1963 ville han visa solidaritet med Västberlin och talade inför cirka 450 000 människor framför Västberlins rådhus.
Det är väldigt känt att Kennedy felaktigt refererade till sig själv som en berliner (friterat bakverk) med sitt citat ”Ich bin ein Berliner”. Hans försök att prata tyska blev inte så lyckat, eftersom meningen blev grammatisk inkorrekt när han la in ett ”ein”. Boston-bon lyckades dock med något annat. Han hade fått fram budskapet att han var en utifrån som uppmärksammade en samhörighet med miljontals av äkta invånare från Berlin. Det må ha varit ett grammatiskt snedsteg, men det var i alla fall tur att han inte befann sig i Frankfurt eller Hamburg. Platsen döptes om till John F. Kennedy Platz tre dagar efter attentatet på presidenten senare samma år.
Karl-marx-allee 3
Den italienske arkitekten Aldo Rossi kallade Karl-marxAllee för den sista stora europeiska gatan. Den byggdes på 1950-talet, medan dammet från andra världskriget fortfarande höll på att lägga sig och stora delar av Berlin liknade ett öde månlandskap.
Gatan var ursprungligen känd som Stalinallee och var va den östtyska huvudstadens artär. Den sträckte sig två tv kilometer från Friedrichshain-distriktet till Tv-tornet på Alexanderplatz. Besökande dignitärer kunde beundra ”bröllopstårtestilen” ”b på arkitekturen längs denna enorma eveny, ev med butiker fyllda med varor och restauranger som so serverade rätter från DDR:S socialistiska systerstater. Den De mest berömda restaurangen var Cafe Moskau (med (m en kopia av en Sputnik-satellit) står tom idag. Kino International In finns dock kvar än idag och samma sak gäller för fö berömda Cafe Sibylle, som innehåller några rester från statyn st av Josef Stalin som en gång stod triumfierande på gatan. ga Lite av hans mustasch och ett öra finns kvar.
STASI-SI- MUSEET 4
Den D ö östtyske dissidenten, kompositören och artisten Wolf Biermann avvisade en gång på skämt behovet för att skriva dagbok i DDR, då den hemliga polisen gjorde ett bättre jobb än vad han någonsin kunde göra.
Innan han utvisades 1976 bestod hans ”dagbok” av tusentals sidor. Han var bara en av många miljoner som föll offer för det fruktade Ministeriet för statssäkerhet (Stasi), som var det härskande kommunistpartiets så kallade sköld och svärd.
Att utsättas för Statis mardrömslika granskande blick var att riskera en social paria som var värre än någon fysisk skada – speciellt i ett land som var omöjligt att lämna och med en regim som förväntade sig absolut lojalitet från befolkningen.
Stasi växte så småningom till att bli den förhållandevis största hemliga polisorganisation av sitt slag som någonsin existerat. De pekade bland annat ut punkare, rockare, poeter och till och med vandrare som samhällsfientliga och försökte skrämma dem till total tystnad.
I januari 1990 stormades Stasis huvudkvarter i Berlin av rasande invånare. Senare inrättades ett museum för att dokumentera vad diktaturens hemliga underrättelsetjänsten utsatt människor för.
Protokoll över den psykologiska förstörelsen av statens fiender, övervakningsutrustning och kontoret som den tidigare Stasi-chefen, Erich Mielke använda är bara en del av vad som finns att se i den upprörande utställningen.