Tonårskillar vill öppna för mer snack om känslor
MACHONORM. ”Man får ett ’skärp dig’ snarare än ett ’hur mår du?’ ”
F örra sommaren stod Arangan Elankovan i mejeriavdelningen i en matbutik i Flemingsberg då han ser en kvinna ge sin son en örfil. Han blir förstummad och vet inte vad han ska göra och går därifrån i stället för att säga ifrån. Men det var inte bara örfilen som gjorde honom upprörd. Mamman slog pojken för att få honom att sluta gråta:
”Ahmed du är en man, du ska inte gråta.”
– Din uppväxt och din familj formar dig. Om du får höra att du inte får vara bög och att du inte får gråta, hur kommer du då bli? Våld föder våld och hat föder hat, säger Arangan Elankovan, nu 15 år.
I ett klassrum i Skogås sitter niondeklassarna Samuel Elveberg Klockerud, Jacob Carlsson och Vilgot Grandelius och funderar över samma frågor. I skolan ser de ofta hur andra killar spelar tuffa och får ett ”skärp dig” snarare än ett ”hur mår du?” från sina vänner om de är lite nere.
– Normerna har förskjutits då homo- , bi- och transsexuella har fått mer rättigheter och det har hjälpt många. Men killar är kvar i medeltidsnormer. Vi ska vara stora, starka och inte visa känslor, säger Samuel.
Undertryckta känslor är anledningen till att män är överrepresenterade i själv- mordsstatistiken, tror de. Mer än dubbelt så många män som kvinnor begår självmord, enligt Folkhälsomyndighetens senaste undersökning.
I åldrarna 15–29 år är självmord den näst vanligaste dödsorsaken.
Men här sitter ändå tre 15-åriga killar och pratar om just känslor. Är det så illa nu för tiden? Samuel, Jacob och Vilgot tror att de har haft tur. De har hamnat i en klass där ingen blir utfryst för att han gråter.
Funnits för varandra
De tre vännerna har också funnits där för varandra när livet har varit tufft. Jakob sitter i rullstol efter en skidolycka i början av förra året. Vilgot var nära att förlora sin mamma för tre år sedan.
Men öppenheten fanns inte där när känslorna var som svårast att hantera.
– Hon låg på intensiven men jag pratade inte med någon om det då. Jag tror det har med min person att göra. Jag är inte den som gråter. Jag grät aldrig under den här perioden, jag satt bara tyst, säger Vilgot innan han avbryts av Samuel:
– Det var ju i sexan. Det var sista året och man skulle vara störst och ballast på hela skolan. Då kan man inte sitta och storböla på matten. Vilgot nickar. – Det är klart att det skulle kunna ha och göra med normerna... Men jag har aldrig pratat på det sättet med någon, säger han.
Men vad är lösningen? De tycker att det borde vara enklare för killar att vända sig till en kurator eller en psykolog.
– Det är svårt att bara säga till killar att börja snacka, säger Vilgot och Samuel fyller i:
– Det borde bli tydligare vilka, hur och när man kan gå till personer och snacka. Vi borde ha fler psykologer och kuratorer som vet hur man pratar med de lite hårdare killarna.
Arangan tror att grunden måste läggas mycket tidigare.
– Om alfahannarna skulle visa att det är okej att visa känslor skulle de andra hänga efter. Men problemet är att alfahannarna är där de är för att de har varit starkast och visat vem som bestämmer. Redan från födseln borde föräldrarna tänka på det här. Kanske kan de få en föräldrakurs. Tänk på mamman som sa åt Ahmed att sluta gråta. Jag skulle i stället prata med honom, fråga honom varför han gråter.
Vi ska vara stora, starka och inte visa känslor.
En liten pojke gråter i matbutiken. Mamman håller hans hand med ena handen och ger honom en örfil med den andra. ”Du är en man, du ska inte gråta”. Scenen chockar 14-åriga Arangan till tystnad. Huddingedirekt har mött fyra högstadiekillar i ett snack om killar och känslor. Text: Henrik Lindstedt