”Till killarna som krossade mina fönster: Jag tycker synd om er”
Måndag den 1 juni firar vår familj firar att vi har bott i Skogås i tre år. Vi trivs verkligen här och det var ett riktigt bra beslut att flytta hit.
Men strax efter klockan 21 tar kvällen en otäck vändning. Våra fönsterrutor krossas med sten. Grannar ser två unga killar springa från vår tomt. Vår dotter sover, men säger att hon hörde smällen ”i sömnen”.
Att allt inte är problemfritt här, det visste vi ju. Vi har varit med om garageinbrott och larm mitt i natten. Att gå hem från pendeln sent på kvällen kan kännas otryggt. Är det gäng med unga killar i centrum är man extra försiktig. I den lokala facebookgruppen läser man ofta om olika händelser. Det talas om ”pack” och ”kräk” och om att bilda medborgargarden för att ”rensa upp”. Jag förstår verkligen känslan. Man blir arg och maktlös. Att skriva så är nog ett sätt att hantera ilskan. Men till sist uppstår hatstämning och på ett sätt gör sådana kommentarer mig mer rädd än kriminaliteten, för man vet vad det kan leda till på längre sikt.
Ni som pangade fönstren, om ni läser det här: varför gjorde ni så? Varken jag, min fru eller vår sexåriga dotter vill er något ont. Egentligen tycker jag synd om er. Att ni inte kan komma på något vettigare att göra en vacker försommarkväll.
Jag vet inte hur ni hamnade där. Men ju färre möjligheter unga har, desto lättare är det för kriminella gäng att värva dem. Och ojämlikheten har ökat de senaste åren, både här i Huddinge kommun och i Sverige i stort. Det dras ner på ungas fritid och skolan anställer färre elevassistenter och annan extrapersonal (det här är nog viktigare än många inser). Som lokalpolitiker ser jag det här på nära håll. Allt för att ha låg skatt och ”effektivisera”.
Att brottslighet hänger ihop med ojämlikhet är helt uppenbart för alla som vill se det. Vill man göra något åt brottsligheten är det just ojämlikheten man måste bekämpa.
Självklart älskar jag fortfarande Skogås. Låt oss ta hand om varandra.