MAMMAN OM LIVET EFTER SONEN
Det har gått drygt två månader sedan hennes söner besköts på öppen gata i Akalla. Robin Sinisalo, nyss fyllda 15, dog. Dagen vi ses värmer vårsolen. Det är första dagen med hopp om sommar.
Robins storebror blev allvarligt skadad men överlevde och är på bättringsvägen.
– Men han är förlamad, så är det. Han kommer inte kunna hålla på med thaiboxning längre, i alla fall inte på den nivå som han själv ville, säger Carolina Sinisalo.
Det fanns en tid då hon längtade efter solen och ledigheten.
Vad hade du planerat att göra?
– Att resa! Både jag och Robin älskar Thailand och vi hade tänkt åka dit.
Vad drömde Robin mer om?
– Han var kär, hade träffat sin drömtjej och drömde om att gifta sig och skaffa barn.
Det är en sådan sak som inte alla mammor skulle veta om sin 15-årige son, men hon visste.
– Jag visste mycket men självklart inte allt. Ingen förälder vet allt vad barnen gör.
De pratade också om gatuvåldet hemma, om alla de unga Järvabor som mist sina liv den senaste tiden.
Robin kände flera av dem och han var emot våld och önskade att hans mamma skulle agera.
– Han sa: Gör något du mamma! Dig kommer de att lyssna på.
Och hon har bestämt sig för att handla, för Robins
skull. Därför har hon ställt upp i tv, och pratat med journalister från kvällstidningar, låtit sig bli fotad, trots att hon inte känner sig bekväm med situationen.
– Jag kan ta selfies, men tycker absolut inte om att titta in i någon annans kamera,
men jag inser att jag måste om jag ska göra det här.
En del tidningar har inte ens brytt sig om att kontakta henne.
– Min syster såg mig i en finsk skvallertidning när hon var hos frisören. Det var min bild och en intervju
som de snott och översatt till finska, och så rubriken: ”Mamman var i Vegas”.
På eftermiddagen tisdagen den 19 januari hade hon precis anlänt till Las Vegas på bröllopsresa och hunnit beställa in mat när styvso-
nen ringde, och livet ställdes på ända.
Nu har det gått en liten tid sedan den första chocken. Hon har startat en minnesfond i Robins namn och planerar för manifestationer och föreläsningar.
– Jag ska åka runt och ha
föreläsningar och få ut mitt budskap: Att det kan hända vem som helst.
Hon vill nå ungdomarna, men även de vuxna.
– Det behövs vuxna som faktiskt på allvar bryr sig, inte sådana som frågar hur barnen mår och sen vänder
bort blicken när de svarar.
Hon tycker också att politikerna ska få höra hur dumt det är att skära ner på förskolor och skolor – och att bara sätta in fler poliser på gatorna får snarare motsatt effekt, säger hon.
– Jag har mailat politiker, men får bara reklamsvar tillbaka. Det stod något om ”vill du bli medlem i Socialdemokraterna”? Nej, jag vill inte bli medlem, jag vill bara att de ska läsa vad jag skriver, men talar man inte genom media så lyssnar de inte!
– Och alla dessa vapen, de måste bort från gatorna! Jag har också växt upp i Rinkeby, vi slogs, sen var det bra. Vi gick inte runt och sköt varandra.
Ska de planerade manifestationerna hållas i Järva eller framför riksdagshuset?
– Gärna riksdagshuset, i ansiktet på politikerna! Men vi måste bli fler, så vi börjar i Järva.
Men ibland orkar hon inte, och syns hon i en tidning kalkylerar hon med att fler kommer att höra av sig och då ska hon orka det också.
– Jag vill komma igång, men vet inte vart jag ska få energin.
Samtidigt har hon märkt en tydlig skillnad i medias intresse, i början var gensvaret stort, men det avtog snabbt.
– Det här måste skrivas om hela tiden, för jag lovar att det finns något att skriva om. Det tar inte slut och händer inget då kommer det att bli vilda västern och det är inte okej!
I en intervju med SVT i samband med den minnesstund som hon arrangerade för Robin i Kista för en tid sedan, fick hon en fråga som skapade stor diskussion efteråt. Frågan var ” Vad har du som förälder för ansvar för det som hände?” En tongivande journalist skrev på Facebook: ”En mamma i sitt livs djupaste sorg. En av hennes söner dog, den andra är på sjukhus, fortfarande svårt skadad. Då frågar alltså reportern MAMMAN om MAMMANS ansvar.”
Vad tänkte du själv om den frågan?
– Jag blev lite förvånad, och tajmingen kanske inte var den bästa, en timme före minnesstunden. Men jag blev inte kränkt. Frågan är bra.
I själva verket ligger frågan om föräldraansvar henne nära hjärtat.
– Det var en idiot som tyckte att han hade rätt att skjuta mina barn, den personen har också en mamma, och man kan inte säga att man inte vet vad barnen har för sig! Ingen förälder kan säga att man inte vet vad barnen gör, man har ett ansvar att ta reda på det.
– Jag sticker inte under stol med att min äldre son tidigare höll på med småkriminalitet. Då frågade jag honom hela tiden vart han varit. Men det handlar om att få ett förtroende, får man inte det då är det nästan kört. Du kan tjata dig gul och blå, men lyssnar du på dina föräldrar då? Jag försökte prata, förklara och visa respekt, men aldrig någonsin i min vildaste fantasi hade jag kunnat tänka mig att det här skulle hända, och även om man har begått brott så förtjänar man inte att dö. Vi har inte dödsstraff i det här landet.
Hon är inte ensam, runt omkring henne finns många familjemedlemmar och vänner.
Tycker du att folk har svårt att bemöta dig där du befinner dig nu?
– Man märker ibland att de inte vet vad de ska säga, då kommer det mest blaj. När man hör att ”livet går vidare”, vadå livet går vidare. Hur då?
Det behövs vuxna som faktiskt på allvar bryr sig.
När man hör att ”livet går vidare”, vadå livet går vidare. Hur då?