Första delen av vinnarnovellen

DDen här gången kunde ingenting misslyckas. Carl-Henrik af Gyllenswärd tänkte att han planerat den perfekta flykten. Snart skulle de ha lämnat det här landet med sina giriga och avundsjuka människor. Skönt att slippa alla som bara var ute efter hans pengar. Carl-Henrik tittade på sin Rolex. Det var en timme kvar tills första färjan från Trelleborg mot Travemünde skulle avgå. Egentligen hade Daniel kört alldeles för fort på motorvägen från Stockholm.

Hela planen hade troligen förstörts om polisen stoppat bilen. Men han kände till sin kompanjons temperament. Det gällde att välja sina strider med den envise och impulsive gangstern.

– Kan vi inte öppna skumpan medan vi väntar i bilkön? frågade Daniel och tog av sig basker och solglasögon.

– Är du inte klok? viskade Carl-Henrik. Vi måste vara diskreta. När vi kommer fram har vi all tid i världen att fira. Men det behövs en låg profil ett tag till. Om några timmar kommer de första av våra kunder märka att de blivit blåsta.

Daniel Lindberg tystnade och började trumma på ratten istället. Han hade lust att trycka sin knytnäve i den där glidarens låga profil. Men det var bättre att göra det utomlands istället. Någon gång i ett dike vid Autobahn skulle han passa på att strypa C-H af Gyllenswärd. Snabbt och effektivt på samma sätt som han brukade jobba.

– Du Henke, jag tänker i alla fall ta en kall öl på färjan, sa Daniel och smackade med munnen. Promillegränsen är högre i Tyskland. Två stora stark är nemas problemas.

– Låt bli att krascha min cabriolet bara, sa C-H och suckade. Han hatade när han blev kallad för Henke. Det lät som ett namn på en skitunge från förorten. Du skrapar alltid mina bilar när du kör på fyllan. – Jag ska dricka några bärs och lira på automaterna. – Du kommer spela bort hela vår förmögenhet innan vi ens kommer fram till Tyskland. Själv kommer jag att äta en räksmörgås och ta en cognac. Det är skillnaden mellan oss. Du saknar klass, Daniel.

– Jag har klarat mig bra ändå här i världen. Det kommer att ta hela livet att göra av med pengarna vi precis har tjänat, sa Daniel och klev ur den öppna bilen utan att öppna bildörren. Han ställde sig vid kajkanten och kissade rätt ner i havet.

Carl-Henrik tittade på den väldiga kroppen som visade halva rumpan för barnfamiljerna i bilkön. Daniel drar för mycket uppmärksamhet till sig, tänkte han. Det är en säkerhetsrisk. Vi är nära decenniets största ekonomiska kupp och han svänger pungen mitt framför tullarna. När vi är framme i Frankrike måste jag lösa det här problemet. Allt är redan planerat.

Daniel vandrade framåt längs raden av bilar. Morgonpigga semesterfirare på väg till kontinenten. Han sträckte på sina tatuerade armar och strök sig över den vältränade magen. Han hade haft stort utbyte av C-H. Men han blev drygare ju närmare företagets mål de kom. Det kanske var bättre att bara slänga honom av färjan och låta honom drunkna i det iskalla vattnet. Fast det var riskabelt.

Den där kvinnan han försökte dränka förra året hade nästan sett vem det var som slängde i henne. Hon skrek så högt att folk i närheten hann slänga i livbojar och dra upp henne. Bättre i så fall att låta C-H sluta i ett dike.

Daniel tittade på priserna i den obemannade biljettluckan, 840 kronor till Travemünde för en bil med passagerare. Han tittade på klockan. Första färjan för dagen, Huckleberry Finn, skulle gå 6.30. Daniel hade inte läst om Huckleberry Finn men trodde att det handlade om en ung kille som bara tog det lugnt och åkte båt på floden. Det passade bra ihop med det liv han själv skulle ha. Nu skulle han inte längre behöva oroa sig för hyra, mat eller utgifter. Inte heller för småkillar som ville köpa knark av honom men inte hade pengar. Eller torpeder som sökte upp honom och ville slåss.

Daniel tänkte på att alla transaktioner borde ha gjorts nu. Pengarna skickades sent på fredagskvällen och skulle komma in på det stora kontot måndag morgon. Han tittade på raden av bilar som blev längre ju närmare avgångstid det kom. Ingen i färjekön visste vad som hade hänt. De hade ingen aning om hur mycket pengar som precis skickats till Daniels och Carl-Henriks bankkonto.

Han funderade över alla människor som han och C-H hade lurat. Bankerna och finansgubbarna klarade sig alltid. Men många av deras anställda skulle bli utan lön den närmaste månaden. När företaget de jobbat för helt plötsligt försvunnit. Daniel mindes när han var barn och växte upp i en trea i Tensta. De sista dagarna varje månad vände föräldrarna på kronorna och familjen åt havregrynsgröt till middag varje kväll. Alla kläder han fick var ärvda från hans tre äldre bröder. En kontrast till det nuvarande livet med dyra restauranger och italienska kostymer.

Daniels bröder hade gått den hederliga vägen. Alla hade fru, barn och vanliga jobb. Stefan som var ett år äldre än honom hade gift sig med Julia som Daniel varit kär i på gymnasiet. Det hade han lyckats hålla hemligt för Stefan i alla år.

Till skillnad från C-H hade han ett samvete. För Daniel hade pengar enbart varit ett medel för att överleva och när han inte hade pengar betydde det svält. Gick det inte att lösa på annat sätt gjorde han något kriminellt. Daniel misslyckades i skolan och började istället jobba med grönsaksförsäljning på Rinkeby torg när han var femton.

En del jobb var lagliga och andra olagliga. Han skiljde inte så mycket på dem. Det hade bara varit olika sätt att överleva. För C-H hade istället varje intjänad krona varit en revansch på familjen som gjorde honom nästan arvlös.

Det kanske var bättre att bara slänga honom av färjan och låta honom drunkna i det iskalla vattnet. Fast det var riskabelt.