Del 2 av vinnarnovellen
Daniel drog in den salta havsluften i näsborrarna. Han lyssnade till måsarnas skränande och vågorna som kluckade mot kajkanten. Nu var det bara havet som skiljde honom från ett liv utomlands i rikedom.
Han hade inte bestämt om han skulle återvända till förorten någon gång. Det borde vara möjligt att byta identitet och flytta tillbaka i hemlighet. Han gillade att snacka med folk. Men det skulle bli svårt den närmaste tiden när han inte kunde franska. Speciellt när C-H blivit mördad. Daniel funderade på om han skulle bo i huset på Rivieran. Det var såklart enklast i början. Han behövde gömma sig och ingen annan visste om att bostaden fanns. Vilken känsla att använda C-H:s badkar, säng och kylskåp efter att han slagit ihjäl honom.
Daniel sneglade mot en kraftig ung man med tatuerade underarmar. Mannen stirrade med blanka ögon mot horisonten. De grova händerna bakade en stor prilla snus och tryckte in den under överläppen. Det som blev kvar på fingrarna torkade han av direkt på jeansen. Daniel kände igen det tunga sättet att andas från kompisarna på gymmet. Mannen var säkert beroende av alkohol eller anabola steroider.
Daniel blinkade åt en ung rödhårig kvinna i bilkön som vevat ner fönstret i sommarvärmen. Hon tittade bort och höjde volymen på bilradion. Daniel hade alltid varit charmig och populär bland tjejer. Speciellt när han fick råd att skaffa gymkort och började träna varje morgon på gymmet i Kista centrum.
Det hade också gett fler affärskontakter som köpte eller sålde piller. Själv hade han aldrig haft några beroenden. Om inte ett dussin starköl på lördagar räknas som ett beroende.
Efter knivattacken utanför Kista centrum hade han blivit mindre attraktiv. En torped från någon av konkurrenterna snittade honom rakt över ansiktet. Daniel lämnade lönnmördaren förblödande på asfalten och glömde fråga vem han jobbat för.
Daniel förklarade mycket trovärdigt för personalen på Karolinska hur han blivit jagad av en galen hund och skadat ansiktet när han ramlade genom ett skyltfönster. Sjuksköterskorna trodde honom knappast men hade trots allt tystnadsplikt. Ingen hittade ändå sambandet mellan honom och torpeden.
Sjukhusbesöket var senaste gången han träffade alla sina syskon samtidigt. De två äldsta bröderna hade skällt på honom, försiktigt för att inte höras ut i korridoren. Stefan och hans familj hade stannat hela dagen. Tonårsdöttrarna hade köpt veckotidningar och läste högt vid sjukhussängen. När Julia smekte stygnen i hans ansikte försvann all smärtan.
Det kändes som allting han drömt om under gymnasietiden gick i uppfyllelse.
Som ung hade Daniel Lindberg varit både attraktiv och fåfäng. Varje morgon jämförde han sin frisyr med Al Pacinos i badrumsspegeln. Efter olyckan krossade han alla speglar hemma i ett vredesutbrott. Det var nära att han fick åka tillbaka till akuten direkt när en stor glasskärva fastnade i foten. Men Daniel lyckades lägga förband på egen hand.
Daniel tittade på den rödhåriga kvinnan som nu vevat upp bilfönstret. Han formade ett hjärta med händerna och kastade en slängpuss mot henne. Han saknade tiden när han kunde röra sig anonymt och bara ha vanliga samtal med människor. Med den hängande läppen, ärren och stygnen från operationen stod det stämplat ”gangster” över hela ansiktet. Trots det proffsiga sjukvårdsarbetet möttes han ofta med miner av avsmak när folk såg honom.
Carl-Henrik tittade otåligt på när Daniel flörtade med en kvinnlig bilist. Han hoppades nästan att hon skulle plocka med honom i sin bil. Det skulle förenkla väldigt mycket. C-H var trots allt lite orolig för att behöva mörda någon. Han skulle använda pulvret som läkaren fixat och hälla det i Daniels drink när han inte såg.
Kontakterna inom franska polisen kunde få det att se ut som en olycka. C-H skulle lämna rummet medan giftet verkade. Han var inte van att se människor dö. Det kändes obehagligt att göra det själv men det skulle gå snabbt och relativt smärtfritt. Daniel behövde inte plågas i onödan. Han hade gjort ett stabilt hantverk genom alla år de jobbat ihop.
Egentligen borde det ha gjorts mycket tidigare. Nu var risken att behöva leta upp Daniel Lindbergs arvingar för att fördela halva förmögenheten. Men Carl-Henrik hade behövt sin kompanjon fram till nu. När Daniel fått sina uppgifter visste C-H att jobbet blev ordentligt gjort. Nuförtiden sov han mycket bättre om nätterna.
– Jag ska begrava dig i en kista i Kista, sa C-H högt för sig själv och skrattade åt sin egen fyndighet.
Daniel fixade det som inte C-H klarade själv. När bilen stannade på E18 mitt i natten kunde kompanjonen laga felet. För de saker han själv inte gjorde hade Daniel ett brett kontaktnät. C-H tänkte på när han arrangerade en minikonferens för att smörja några företagshöjdare. Katastrofen inträffade när det både blev stopp i avloppet, internet kraschade och bastun gick sönder.
Inom en timme fanns det datoruppkoppling, bastuvärme och en rörmokare som grävde i badrummet. Under tiden de väntade plockade Daniel fram två flaskor champagne från sitt eget kylskåp.
C-H var trots allt lite orolig för att behöva mörda någon. Han skulle använda pulvret som läkaren fixat och hälla det i Daniels drink när han inte såg.