Del 3 av vinnarnovellen

Det fanns några av Daniels sidoprojekt som både C-H och deras revisor medvetet blundade för. Några dagar i månaden bokade Daniels basketklubb hela restaurangen, en stor del av krogens omsättning. Hela kalaset betalades med 500och 1 000-lappar.

Genom åren hade Daniel pysslat med utpressning, pengatvätt, narkotikaförsäljning, smuggling, bilstölder och diverse spelfusk. C-H hade fått honom att sluta med de värsta affärerna.

När Restaurang Toscana öppnade i Kista körde tankbilar med hembränd sprit till varuintaget. Croupieren tog betalt under bordet av gäster för fixade roulettvinster. Alla löner var svarta och varannan starköl blev aldrig inslagen i kassan.

Carl-Henrik hade en annan syn på hur företaget skulle skötas. Ända sedan hans arvspengar försvunnit hade han ägnat sitt liv åt att bygga upp en ny förmögenhet. C-H förlät aldrig sin storasyster för att hon roffat åt sig större delen av testamentet när föräldrarna dog. Men Christina var alltid favoriten. Det var hennes namn som stod i papperna.

Carl-Henrik ville att hans varumärke skulle förknippas med kvalitet. På det sättet bräckte han sin syster som var för lat för att utveckla det gamla familjeföretaget.

C-H:s affärsidé hade gjort Toscana till en guldgruva när restaurangen fick en bredare målgrupp. Matsedeln utvecklades med kulinariska godsaker och den nye bartendern skrev en komplett drinklista. Affärsmän började hänga i baren istället för krökande banditer. Carl-Henrik skrev avtal med facket om lönerna. Kompetent personal som jobbade självständigt var en långsiktig investering.

Daniel klev in i bilen och satte på sig solglasögonen. – Oroa dig inte kompis, sa han. Ingen här omkring känner igen oss.

– Jag är inte orolig, svarade C-H. Restaurangpersonalen driver verksamheten själva hela veckan. Det kommer inte märkas att vi är borta.

– Nu tutar båten. Det är dags att köra ombord, sa Daniel och letade fram betalkortet ur plånboken.

– Har du inte förbokat färjebiljetten? frågade Carl-Henrik förskräckt.

– Det behövs inte och vi måste minska risken för att bli spårade.

Bilarna framför startade motorerna och körde fram till biljettluckan en efter en. Cabrioleten med de två kumpanerna kom fram bland de sista bilarna. Daniel vände sig mot kvinnan i luckan:

– Hallå snygging. En enkel biljett för två personer med personbil. Kvinnan i kassan tittade skeptiskt på Daniels ärrprydda ansikte. Men hon tog ändå emot kortet han viftade med.

– Medges ej, sa kvinnan med nasal röst och tittade upp från kortläsaren. Carl-Henrik tittade hånfullt på sin kamrat:

– Har du slösat bort alla dina pengar? Tur att du har mig, sa han och halade fram sitt American Express-kort som Daniel fick passa vidare till kassörskan. – Medges ej, upprepade kvinnan med samma ton. Bilen bakom i kön, en svart stadsjeep med tonade rutor, började tuta. Ett runt huvud med breda käkar och sned näsa stack ut genom fönstret. Samme man som nyss smetat snus över byxbenen.

– Vad håller ni på med där framme? ropade mannen med det runda huvudet, och viftade med sina tatuerade underarmar. Vi kommer försent till färjan allihop!

Någonting rann över i Daniel Lindbergs lager av tålamod. Det blev för mycket med dagens bilkörning, vätskebrist, pressen från Carl-Henrik och till sist den kaxige bilisten. Han lämnade bilen utan att bry sig om att C-H försökte stoppa honom.

– Vad i helvete är du för efterbliven idiot som inte förstår hur man köar, skrek han till den tatuerade föraren.

– Flytta dig om du inte har någon biljett, ditt korkade missfoster, sa mannen när han såg det ärrade ansiktet med den hängande läppen. Daniel hatade alla provokationer mot hans skadade kropp.

C-H hann inte reagera tillräckligt fort. Han hade känt igen alla de vanliga tecknen hos Daniel: ryckningarna i pannan och de långsamt skakande mungiporna. Pupillerna vidgades som hos en haj med blodlukt i näsborrarna. CarlHenrik visste att situationen höll på att glida ur händerna. Målet att inte väcka uppmärksamhet hade misslyckats tack vare hans impulsive och våldsamme kollega.

Carl-Henrik upplevde känslan som sekunderna innan en tsunami dränker stranden. En kort tystnad följd av den kraftfulla tryckvågen. Den högljudde mannens ögon uppspärrade av fasa.

Daniels vältränade kropp glidande i slow motion genom luften. Ögonblicket efteråt hördes en smäll och ljudet av ben som krossades. Daniels boxarnävar begravde sig i mannens ansikte när de landade i en krater mellan kindbenen.

Förtvivlat sprang C-H mot de två bråkmakarna som nu låg ner direkt på asfalten. Mannen med stadsjeepen slogs för livet. Han verkade van att både ta emot och ge smällar. C-H började bända loss Daniels fingrar som satt fast i ett järngrepp runt motståndarens vrister.

En ordningsvakt försökte sära på käkarna som bet sig fast i jeepmannens rumpa. Den andre slagskämpen vred sig som en ål och måttade slag mot alla kroppsdelar han kom åt.

Ordningsvakterna lämnade lättade över ormgropen till piketstyrkan som bromsat in bredvid bilkön. Fyra poliser puttade in bråkmakarna i olika piketbussar. C-H såg möjligheten att sätta sig i sin bil och hinna med färjan. Drömmen om rikedom fanns inom räckhåll.

– Du är vittne till hela händelsen. Följ med till stationen, hördes en röst säga.

Med en hand på sin axel lunkade Carl-Henrik mot en polisbil. Visionen om ett liv i lycka tynade bort när färjan signalerade och avgick från hamnen.

C-H hann inte reagera tillräckligt fort. Han hade känt igen alla de vanliga tecknen hos Daniel: ryckningarna i pannan och de långsamt skakande mungiporna. Pupillerna vidgades som hos en haj med blodlukt i näsborrarna.

Fortsättning följer i nästa veckas nummer