”Livstiden i förorterna är generellt kortare än innerstadens”
På samma sätt som respekten för avlidna finns ingraverad i ens principer, så har vi även lärt oss att hata oss själva och varandra.
Bara i år har vi förlorat många från området. Personer som inte längre kommer att passera genom portarna, men med namn som ekar på gatorna.
Vi har nyblivna änkor, syskon som förlorat syskon, föräldrar som mist sitt barn, och barn som förlorat en förälder.
Livstiden i förorterna är generellt kortare än innerstadens. Slitsam livstid, mindre tid och möjlighet för vård och hälsa, samt psykiska påfrestningar. Ibland förkortas tiden även tidigare än så, antingen av polisvåld eller gatuvåld. Oberoende utav vem som står på vilken sida utav vapnet, så förtjänar ingen att få sitt liv berövat av skott.
Bortgångna men inte bortglömda, våra områden är bra på att hylla sina änglar. Se på RNHRAM-kuppen, Romariokuppen, se på väggen i Akalla Ungdomsgård.
Sorg hanteras olika, och jag beundrar den mentalitet som ihågkommer även dem som inte längre är fysiskt närvarande. Tabun om att tala om Guds handplockade finns inte, tvärtom, det blir ett ansvar att hylla deras namn med största värdighet.
Även områdets yngsta känner till namnen på de legender som lämnat oss, frågan är hur väl vi känner till de levande legenderna. Ser vi dem bland oss, hör vi dem, uppskattar vi dem? Eller kommer vi inte ens märka av dem förrän de tas ifrån oss?
Vissa uppmärksammas från start, medan andra aldrig hann bli sedda under sin livstid.
På samma sätt som respekten för avlidna finns ingraverad i ens principer, så har vi även lärt oss att hata oss själva och varandra. Väldigt vanligt förekommande bland samhällens minoriteter. En stark sammanhållning, men med en lika stark rivalitet.
Konsekvensen av en livstid där du ständigt pekats ut som otillräckligt, oförmögen eller oduglig. Det skapar ett beräkningssätt som inte bara drar ner andra, men även dig själv.
Det behöver inte nödvändigtvis vara den starkaste egenskapen hos majoriteten, men det är ett oundvikligt fenomen när vi vid tidigt stadie får lära oss att glömma vår dröm. Att vissa möjligheter inte är för oss. Det behöver ett ekonomiskt eller socialt kapital som vi saknar. Trots varningsfinger och avrådande utmanar så många uppförsbacken ändå.
Lyft legenderna omkring dig, både dem som går bland oss och dem som tagits ifrån oss. Vi ser varandras ansikten dagligen och tar för givet att det alltid kommer att förbli så. Glöm aldrig hur mycket vi påverkar varandra både direkt och indirekt. Skjut aldrig upp goda ord, imorgon kan vara försent. Den tid vi har på jorden är redan begränsad, så låt oss stärka i stället för att begränsa varandra. Låt inte vår livskvalité och livstid förkortas av varandra. Låt oss maxa varandra i stället.
Länge leve legenderna.