Flytta på problem ingen lösning
Att vi lever i en segregerad stad är inga nyheter, men 2016 har verkligen tagit det till nya höjder.
Nedbrända asylboenden, nazimarscher och polisrapporter med falska påståenden om våra hem. Utökade polisinsatser i förorterna med högre löner samt över 100 skjutningar i Stockholm där över 60 av dem har varit i vår sida av stan. Bara för någon vecka förlorade vi ytterligare två söner. Den gemensamma nämnaren i årets händelser har varit samhällsproblem, och alla quickfix-metoder som testats har snarare provocerat.
Exempelvis när fastighetsägarna, stadsdelsnämnden och polisen inför ett konstant störningsljud i Tenstas garage för att få folk i rörelse och därmed minska drogförsäljningen. ”Knarkskrämman”, som den kallas, är ett ljud som hörs av unga och barn. Tydligen var den inställd på fel frekvens så hela området stördes av ljudet. Centrumcheferna tycks ha sett felet i frekvensnivån, men inget fel i plågan och nedvärderingen en sådan insats innebär.
Felet ligger inte i att åldersgruppen som störts varit för bred, utan att det ens fattats ett sådant beslut över de boendes huvuden som sedan fått leva i tortyrmetoden.
Att förflytta ett problem är ingen lösning, att lösa samhällsproblemet på djupet är det.
Jag har svårt att se detta ske på Stureplan där majoriteten av Stockholms narkotikabrott sker.
Ett problem upphävs inte genom att problematiseras ytterliga- re, men dessa metoder tycks användas i hela landet.
I Göteborg exempelvis där skjutningarna normaliserats står säkerhetsvakter och kamerabevakning utanför varje ungdomsgård i stadens yttre delar. Vad säger den synen ett barn som ska möta upp sina vänner?
Hur kommer det sig att vissa områden kontrolleras och bevakas mer än andra?
Hur kommer det sig ens att medborgare väljer en osäker karriär inom en illegal marknad om nu arbetsförmedlingen står väntandes med alla möjligheter för framtiden? Hur kommer det sig att folk skjuter varandra? Inget barn föds med drömmar om narkotikaförsäljning och vapen för framtiden, ingen förälder uppfostrar heller sitt barn till det ödet.
Någonstans lärs detta ut som ett alternativ när en tryggare väg i livet avvisar en, och det är där problemet bör lösas.
I vissa fall kommer projektförsök till inkludering efter en exkludering, men i de flesta fall som i ovanståen de sker ytterligare exkludering efter redan skedd exkludering. Jag önskar att bägge ord kunde kastas och inte ens behövdes då ingen/inget ska exkluderas från första början.
Jag har svårt att se detta ske på Stureplan där majoriteten av Stockholms narkotikabrott sker.