”I orten behöver vi varandra”
Ju mer Stockholm växer i invånarantal, desto mer breddas vår syn och referensram.
Det mångkulturella utbudet har blivit så mycket större, och det är lättare att hitta anknytningar till olika diasporor. Vi lär oss så mycket mer när allt är så tillgängligt. Men samtidigt som staden växer och berikas, blir skillnaderna också mer påtagliga.
Tidigare trodde jag att det bara var jag som fick den konstiga känslan när jag inte hörde hemma i ett område. Min personlighet tvingades till att bli mer ansträngd, när jag kände att allt jag är och är van vid kan betraktas som fel. Anpassad till den nivån att det blir besvärligt, fastän mitt avslappnade tillstånd egentligen är tusen gånger bättre än min strikt kontrollerade restriktiva falska fasad.
Men ända sen jag lärt mig att sätta ord på känslan så har jag mött på allt fler som upplever exakt samma sak. Vi känner till scenariot och ser det komma på mils avstånd. På arbetsintervjun, arbetsplatsen eller i allmänna offentliga rum.
I våra älskade men samtidigt hatade orter finns hemkänslan. Bekvämligheten.
Bröder och systrar, mostrar och amos. Mat från hela världen, och högtider från alla kulturer och religioner. Slang som mixar alla språk. Skämt om allt som är vardag för oss. Men det är också här krabbhinken finns. Om det någonsin går för bra för dig, så finns det alltid någon som är redo att dra ner dig. Uppbackning finns, men ifrågasättandet med. Även om vi blivit bättre på att märka av krabbandet idag så är det starkt. Att skratta åt någon med för stora drömmar, driva med den som vill satsa på sin passion. Påminnelsen om att vi alla sitter i samma båt, och att den är och förblir en rutten båt.
En annans framgång behöver inte vara den andras förlust. Tvärtom, ju mer vi lyfter varandra desto längre kan vi komma tillsammans.
I ett system där så många dörrar stängs i våra ansikten behöver vi varandra mer än någonsin för att lyckas stånga oss fram. Vi får öppna våra egna dörrar, och se till att öppna för varandra.
Men krabbning erkänns aldrig. Du reser dig oberörd, med pondus och självförtroende mitt i hinken. Fastän kritik från ens hem tar på en mer än alla rekryterares nekanden.
Och medan det tyvärr har blivit rutin att gå på minnesstunder varannan vecka så fortsätter vi våra liv oförändrat. Kämpar i hamsterhjulen, dödar våra drömmar, stryper vår sorg och postar perfektionism på sociala medier.
Vi kämpar för att skapa de perfekta tillstånden. Med rätt kläder och rätt dekoration. Banderoller, heliumballonger med tryck, partyflaggor, tårtor och gåvor. Svettiga och ansträngda för att alla ska må bra och ha kul. För att få de perfekta bilderna. För att sedan höra att någon sa ”äh, det var inte värsta grejen”.
Våra föräldrar såg vänner gifta sig på flyktingförläggningen i brudklänningar som någon lånat av en tredje part. Utan svävande tårtor, fyrverkerier eller hashtags så firade de fullt ut. På samma golv som de hade som matsal firades det stort med ojämna plastblommor och glädje ända tills solen kom upp igen.
Tänk om vi kunde ge mer shoutouts till varandra istället för skott.
Pusha varandra i stället för att tysta.
Hajpa i stället för att hata.
Scenerna vi skapar när vi faktiskt enas är otroliga. Ingen annan kan lyfta och ta vara på orten mer än orten själv.
Ingen annan kan lyfta och ta vara på orten mer än orten själv.