Allt är sig likt, och ändå inte

Skriv en krönika! Om vad då? Allt är som det brukar vara och det har jag ju berättat om förr! Men grannen (Erling, ni vet) påpekade att det är vackert väder – och då borde jag gå ut för att få lite sol. Ok, jag beslutade mig för att ta en promenad. Jag tog långa promenadvägen från Reactor och Ungdomens Hus förbi Granbys bollplan och hamnade vid Husby Gård. Där hördes taktfasta trumslag från en liten grupp som dansade med lyfta käppar (kors?) i händerna. Intill dem hade man tänt ett stort spetsigt eldbål av grenar. Runt omkring var gräsplanen fylld av människor – män till vänster och kvinnor till höger. Det var nog 1 000 människor trodde en man i en bil, som jag frågade. Det var en festlighet för eritreanska kristna, sade han.

Men jag hade tänkt gå ända till Akalla by: till kaféet för att äta en av deras räkmackor och sen vidare till Mellangården bakom dansbanan för att få en pratstund med nya och gamla besökare och ta en fika med alldeles för mycket gott hembakt. En sådan här dag är det underbart att sitta på farstubron och småprata om stort och smått.

Vi njöt av den här stunden i den här unika miljön omkring oss. Fort kom vi förstås in på vad som eventuellt kunde hota idyllen – på grund av diverse marknadskrafter eller andra samhällsförhållanden. Någon var pessimistisk – andra – som jag – ansåg att man kunde åstadkomma något positivt redan i nuet. Synd att bara ge upp. Föreningslivet ger oss en möjlighet. Men de som inte vill vara med i föreningar då?

Jag var lat och tog bussen hem. Utanför Micasas hörna satt två söta tonårsflickor – en i sjal och en utan. De tittade vänligt på mig och jag tog chansen och satte igång: Vad gör så här fina flickor en sån här dag? 1) Finns det något roligt att göra i Husby? ”Nej” sa de leende. 2) Trivs ni i Husby? ”Ja” sa de med eftertryck. 3) Hur kommer det sig – det finns ju inget roligt här? ”Det är vännerna” svarade de. 4) Trivs hela familjen? ”Jaa” blev svaret. Då var jag nöjd. ”Ha en bra dag” ropade de efter mig.

Utanför min egen port stod en välskött, silverfärgad bil och bredvid den 5-7 unga män. En rullade en cigarett och jag undrade om han kunde bjuda mig på en. Han tyckte inte det var lämpligt. Jag röker inte, ville bara kolla reaktionen. ”Är det förbjuden vara?” frågade jag. ”Nej, bara brasiliansk tobak” sa en annan kille. ”Flott bil”, sa han sen och pekade på den. ”Ja, hur har ni fått tag i den”? frågade jag misstänksamt. ” Tekniska kunskaper” svarade han – han var biltekniker. ” Vi köpte den som skrot – det fanns inte ens en dörr” fick jag veta. ”Hur skall jag kunna tro på allt detta?” frågade jag bekymrat. De såg lugnt och avspänt på mig. Verkade inte störda av frågan. Verkade riktigt trevliga. ”Jag bestämmer mig för att jag gör det”, sa jag. ”Det är hur som helst bra om vi kan prata med varann”, tyckte jag. ”Ja, det är viktigt” tyckte de också. Vi skildes och önskade varann ”en bra dag”

Den här promenadvägen har jag beskrivit förr – ett par gånger tror jag, men det blir lite olika innehåll varje gång. Allt är sig alltså inte riktigt likt, som jag först trodde.

En sådan här dag är det underbart att sitta på farstubron och småprata om stort och smått.