Hatet mot Durmaz inget unikt
Vi har många som inte hörs men lever i daglig diskriminering som aldrig erkänns, skriver Melody Farshin.
Det finns så många plus och minus med VM. Mycket korruption och orättvisa villkor bakom själva skapandet. Men samtidigt en av få aktiviteter som hela världen gör samtidigt i samma stund. Ganska mäktigt.
Jag har privilegiet att kunna heja fram både moderland och fosterland, och samtidigt både imponeras och irriteras av olika lag.
Vi blir extra patriotiska i tävlingssammanhang. Jag har aldrig framhävt min persiska bakgrund just då min omgivning är så pass blandad och den präglingen har gjort att även jag blivit en mix av så många kulturer. Kategoriseras per automatik som muslim och svartskalle, men behovet finns inte att förtydliga ytterligare. Förutom när Iran spelar, då målas det grönt, vitt och rött på kinden. Och vid Sverigematcherna blir jag, trots att jag pekas ut som osvensk på daglig basis, plötsligt jättesvensk.
Diskussionen om svenskhet har pågått så länge att den känns allt för upprepande. Inte minst inom sport och annan offentlighet där individer och lag representerar länder. Vi har sett det ske Zlatan så många gånger tidigare, och nu började smutskastningen av Jimmy Durmaz. Hot, anklagelser, hat och hån. Rasistiska uttalanden om hans bakgrund och förlöjligande av en muslimsk identitet, trots att han är täckt av korstatueringar. Hans personlighet, existens och familj anklagades, inte ens hans skägg skonades, fastän varje söderhipster hade gjort allt för den tätheten.
Och hans första reaktion om att det inte var något nytt var tyvärr något som många svenskar med två kulturer kan bekräfta. Det är inget unikt för Durmaz, men det kom i större mängd för honom på grund av exponeringen. Detta är en vardag för en miljon invånare i Sverige.
Uppslutningen efteråt var otrolig, och självklart ska du #backadurmaz, men backa mer än så. Backa din farbror, din syster, din granne och dig själv till och med. För varje anklagelse eller påhopp, för varje gång du undermineras och förlöjligas för egenskaper du inte ens valt utan helt enkelt fötts in i.
För varje nekat jobb och för varje exotifiering. Även om du inte har samma plattform och uppbackning som en fotbollsspelare i VM.
Vi har många som inte hörs men som lever i daglig diskriminering som aldrig erkänns. Utsattheten är densamma även om inte lika många ögon bevittnar den så sker det konstant.
Varför ska man behöva hävda sin svenskhet? Jimmy Durmaz spelar för svenska landslaget och går runt klädd som en vandrande svensk flagga, ska han ens behöva förklara att han är svensk? Är svenskhet någonting du kan berövas på det sättet? En manifestation och stor belysning senare så kvarstår problemet, är det inte dags att ta itu med den simplaste åtgärden som att exempelvis erkänna att strukturell diskriminering existerar?
Samtidigt härjar Nordiska motståndsrörelsen fritt i Almedalen och hävdar att de är folkets röst. Samtidigt skjuts folk i Malmö på öppen gata och det mest häpnadsväckande med det hela i mediala rubriker är att det hände centralt. Är inte berövade liv lite viktigare än val av plats?
För mig är det senare mer osvenskt än ett mänskligt misstag som olyckligtvis råkade hända i en spänd fotbol l s - match.
Backa dig själv för varje nekat jobb och för varje exotifiering. Även om du inte har samma plattform och uppbackning som en fotbollsspelare i VM.