Flykten mot lycka

Under sommaren kommer vi att publicera ett antal noveller som är skrivna av våra läsare. Många av författarna är unga och har deltagit i olika novelltävlingar. Andra är lite äldre och har redan fått en del publicerat. Först ut är 15-åriga Alfons Santikos med en novell om en familj på flykt.

J ag vaknade av ljudet av ett bombnedslag. Samma förskräckliga ljud som dödar hundratals oskyldiga människor.

Jag hörde pappa komma in rummet och säga: ”Dags att ge sig av här ifrån.”

I går fick vi höra att min farbror hade gått bort. Pappa var uppe hela natten. Han grät och drack.

Jag hörde min lillasyster Maria ropa från undervåningen: ” Vi ska fly till Italien.” Jag och pappa gick ner. Min gamla bruna ryggsäck som hade varit i vår källare sedan kriget började stod packad och klar framför mig nu. Vi skulle lämna vårt hem och fly till ett land som vi inte ens kände till.

Min ryggsäck var packad med ett par klädesplagg, en arabisk grammatikbok och min glaskula.

Vi sprang genom de tomma förstörda gatorna och så hände det som inte fick hända – nästa bombnedslag skedde och hus rasade ner till ruiner och det blev alldeles grått i luften. Stora rester och husdelar föll ner över min pappas kropp. Jag flyttade på det stora blocket med alla krafter jag hade kvar. Pappa tittade på mig med sina bruna ögon och sa: ”Samir, jag är så stolt över dig, men jag kommer inte att kunna följa med er.”

”Pappa! Nej! Du får inte dö!”, skrek jag och kände tårarna rinna nerför kinderna.

”Samir”, sa pappa lugnt men ansträngt. ” Vi kommer att träffas igen, jag lovar.”

”Nej pappa! Säg inte så! Du får inte lämna mig!”, skrek jag. ”Jag lovar”, sa pappa och slutade blinka. Mitt hjärta stannade. Jag skrek allt vad jag hade av ilska och sorg. Mamma tog min hand och drog upp mig från marken och började springa med mig och Maria i famnen. Husen bakom min rygg rasade ihop. Tårarna föll ner som en flod över kinden. Jag hade svårt att se på grund av tårarna och den gråa luften omkring mig. Som tur var så bodde vi vid Aleppos kant så vi bodde ganska nära flyktbussen som går varje vecka.

Vi hade sprungit konstant i fem minuter och kom i god tid till bussen, som var överfull av folk på flykt. När vi hade satt oss på bussen och den började åka, såg jag att jag hade ett stort skrapsår vid knät som det forsade blod ifrån. Jag var helt grå av smuts och ryggsäcken var så trasig den kunde bli. Den hade hål i botten och knapparna var borta. Jag tittade på mamma och Maria. Båda skakade och mammas gula kjol som hon älskade var förstörd av blod och smuts. Maria såg rätt oskadd ut, utom att hon blödde lite från huvudet.

Efter tre timmar hade vi äntligen kommit till havet. Flera båtar stod uppradade och det var minst tusen människor i varje liten båt. Jag tänkte att så fort jag sätter foten i en båt så är det ingen återvändo. Vi tog en orange båt som knappt kunde vara så stor som en Askeladden, satte på oss flytvästar och åkte iväg med hundra människor ut på havet i hopp om att klara resan till Italien.

Efter några dagar och nätter på båten vaknade jag upp en morgon och hörde att alla tjöt och sprang runt på båten. Jag hann inte tänka länge förrän båten sjönk under en stor våg. Det som inte fick hända hände!

Vågens ström drog ner båten och några människor till botten. Jag var under vattnet jag med och insåg direkt att det var lönlöst att försöka simma uppåt mot ytan. Strömmen var för stark. Jag fick syn på min glaskula som flöt runt om kring mig. Plötsligt sken det ett starkt ljus i mina ögon från kulan. I ljuset var det flera skepnader. Min familj! Pappa, mamma, Maria, farbror Amir och resten av släkten.

Alla var samlade och stod i ett led i kulan och tittade på mig. Pappa som stod längst fram i ledet sträckte ut sin hand mot mig. Han sträckte den så långt att det såg ut som om handen kom ut från den lysande kulan. Jag höll på att få slut på luft och tittade upp mot ytan och sedan mot den skinande kulan där armen var utsträckt.

Jag tvekade. Sedan slog det mig. Jag ville inte utkämpa mer lidande. Jag vill inte utkämpa mer sorg. Jag ska ta det stora steget bort från lidande och orättvisor. Jag ska ta det stora steget mot lycka och harmoni! Hej då, Syrien! Hej då, du grymma värld! Jag sträckte mig mot pappas hand och när jag fick tag i den blev allt vitt. Jag blundade och sa till mig själv: Jag är säker nu, jag är säker nu…

Jag tvekade. Sedan slog det mig. Jag ville inte utkämpa mer lidande. Jag vill inte utkämpa mer sorg.