”Mamma, jag måste berätta något”

Under sommaren kommer vi att publicera ett antal noveller som är skrivna av våra läsare. Många av författarna är unga och har deltagit i olika novelltävlingar. Andra är lite äldre och har redan fått en del publicerat. Den här veckan har turen kommit till 14-åriga Emma Groth.

Det var kallt ute. Vinden blåste i mitt askblonda hår, och jag fick hela tiden dra tillbaka det för att inte få hår i munnen. Den röda dunjackan drog jag närmare mot min kropp. Jag var nervös. Orolig också, för hur mamma skulle reagera. Jag visste att min moster skulle vara okej med det, därför uppmanade hon mig att berätta för mamma. Jag var inte säker alls, mamma var äcklad av sådana människor. I alla fall vissa. Men moster, hon var glad för att jag hade följt min egen väg. Det var jag också, även fast jag visste att det inte var okej att göra så.

Jag hade 15 minuter kvar hem. Mörkret hade lagt sig som ett täcke över staden. Det var som om någon helt plötslig släckt lampan. Jag försökte rita upp olika scenarion i huvudet. Vad skulle hända om hon sa så här, eller vad skulle hända om hon accepterade det?

Jag hoppades att hon skulle acceptera det, och tycka precis som moster gjorde. Jag var inte rädd för att bli skickad till internat som moster trodde. Jag var mer rädd för att mamma skulle bli besviken, och tycka att jag inte var hennes dotter längre.

Jag hade precis lämnat Liams hus. Vi hade älskat för första gången, och jag kunde inte vara mer lycklig. Jag hade sagt att jag var hos Linnea, då mamma inte gillade att jag umgicks med killar. Jag visste så klart varför, men det var inget jag berättade för Liam. Hans föräldrar accepterade hans liv, och hur han ville leva det. Min mamma var mer noggrann. Jag behövde följa hennes regelbok. Jag hade inget annat val. Förutom nu. Nu skulle jag bryta mot reglerna och lyssna på moster istället.

Jag kunde syna den röda villan som jag bodde i. Endast några meter ifrån mitt ansikte. Mamma kunde jag se i köket. Hon rörde om i grytan, medan hon doppade lillfingret i såsen för att smaka av. Bordet var uppdukat med två tallrikar, alltså var det bara vi som åt idag. Min andra mamma jobbade alltid sent. Vilket i detta fall var dåligt, då hon alltid kunde lugna ner mamma om hon blev irriterad.

Jag öppnade dörren, och doften av köttfärsgryta fyllde mina näsborrar. Jag blundade, och föreställde mig maten framför mig. Jackan hängde jag prydligt på de krokarna som mamma precis hade skruvat upp. Skorna la jag som vanligt på skohyllan som var fylld med Adidas, Nike och mammas högklackade Christian Louboutin. Jag kommer ihåg hur glad hon var när hon fick dem. Hon ställde sig upp och jublade, innan hon kramade om dem. Jag kommer ihåg hur jag skrattade, och var glad för att vara i den familjen jag var i.

Den dagen fick mig att hoppas att hon skulle acceptera mig som jag var, men dagen efter skällde hon ut mig för att vara extra noggrann så att jag inte skulle bli en sån människa. ”De är giftiga, bli inte som dem. Det vill du inte och om de pratar med dig, kolla bara bort”, hade hon sagt.

Jag log skevt åt den kommentaren, innan jag nickade med huvudet även fast jag ljög. Jag satte mig ner på den hårda trästolen, för att vänta på att äta middag. – Jag hörde inte att du kom, var det kul hos Linnea? Jag mumlade ett svar tyst, nästan ohörbart. Hon la ner grytan på ett underlägg för att inte lämna brännmärken på det dyra bordet. Jag tog tag i sleven, och lassade upp köttgryta på tallriken. Mamma likaså. Hon log mot mig, vilket fick en klump att bildas djupt inne i min mage. Så hård att jag fick magknip.

– En sån där rörde mig idag, det var hemskt, började mamma.

– Jag måste berätta något för dig mamma, hackade jag fram, osäker på det jag nu skulle berätta.

– Mamma, jag gillar inte tjejer, och vill heller inte vara med tjejer på det sättet, jag gillar killar, jag är straight, sa jag med bristande röst.

Hennes blick svartnade. Hon såg rädd ut, men samtidigt äcklad. Äcklad av sin egen dotter. Även besviken, besviken för att hennes dotter inte ville följa hennes regelbok. Det varade bara i några sekunder, även fast det kändes som en evighet. Hon log, innan hon började skratta.

– Där fick du mig, jag trodde du var seriös för en sekund, sa hon och tog en klunk av vattnet.

Jag svalde. Klumpen som nyss låg i magen och vilade, hade blivit ännu större. Jag bet mig löst i läppen. Tanken på att mamma var så allergisk mot dessa människor att hon trodde att jag skämtade var hemsk. Att hon numera skulle visa avsky för sin egen dotter för hennes sexuella läggning. För att den inte var som alla andras. – Mamma, jag skämtar inte, hackade jag fram. Blicken kom tillbaka, men nu ännu värre. Jag såg ilskan i hennes ögon. Hon kastade ner den skeden i grytan. Hon reste på sig, puttade ut stolen så hårt att den med en duns flög i golvet. Jag hoppade till av rädsla, och vid det här laget hade flera tårar fallit på mina kinder. De rann ner för mina kinder som i ett lopp.

– Oroa dig inte unge, jag ska fixa dig, jag ska bota dig, sa mamma stressat.

Hon virrade runt i rummet, vilket gjorde mig stressad. Hon kastade upp katalogen för att hitta numret. Numret jag visste om sedan långt tillbaka. Hon knappade in det på telefonen, innan hon lyfte luren mot örat. – Mamma snälla, jag är inte sjuk, skrek jag hysteriskt. Inte ens en blick slängde hon på mig. Jag var sjuk, döende i hennes ögon. Hon skulle fixa mig, det stod hon fast vid. Hon skrek massa ord i luren. Jag stängde av allting. Jag ville inte höra vad hon hade att säga om sin äckliga dotter. Jag ville inte höra hennes avsky för det steg jag tagit. Jag ville inte höra förolämpningarna om människorna jag hade valt att älska.

– De har hittat en perfekt tjej till dig hjärtat, hon vill det här lika lite som dig, men ni kan lära er att försöka älska varandra, det är det enda rätta, sa mamma.

Hon ryckte tag i mina händer, och pressade fram ett leende. Jag visste att hon kände sig smutsig av att hålla i mig, eller att le mot mig. Stolt var hon också. Hon skulle ändra mig, fixa mig. Jag skulle börja följa hennes regelbok igen, och hon skulle älska mig för den hon ville. Jag var räddad enligt mamma.

2 månader senare

Jag lämnade en kyss på hennes läppar. Flickvännen som mamma, och bolaget hade hittat åt mig. Äcklat torkade jag mig om munnen, innan jag log mot henne. Liam hade jag lämnat utan en förklaring. Det gick bara inte, jag var inte samma person längre.

Mamma tog en del av mig, och kastade som skräp. Förut var jag Aurora, idag är jag My. Aurora var borta, även fast det var henne jag ville vara. Varför kunde inte jag få leva mitt liv, precis som alla andra får göra? Varför kunde inte jag få älska den jag ville? Det är så här det är, hade mamma sagt, lev som en människa, inte som smuts.

Inte ens en blick slängde hon på mig. Jag var sjuk, döende i hennes ögon. Hon skulle fixa mig, det stod hon fast vid.