”Jag håller för öronen och skriker...”

■■ Under sommaren har vi publicerat ett antal noveller som är skrivna av våra läsare. Många av författarna är unga och har deltagit i olika novelltävlingar. Andra är lite äldre och har redan fått en del publicerat. Den här veckan publicerar vi den sista: Emelies novell ”Nervvrak”.

Vad ser du egentligen när du ser på dig själv? Ett falskt leende, ett blekt utseende och ett tomt skal fyllt av en beige påhittad personlighet.

Tårarna tränger sig fram igenom tårkanalerna och gör ögonen glansiga. Jag sväljer och tvingar min blick att se in i hennes. Hon där i kroppsspegeln, hon som alltid står där framför mig och pekar ut alla mina brister.

– Ser du samma sak som jag ser när du kollar på dig själv, eller är din bild annorlunda?

Jag slår bort blicken, troligtvis för att jag inte vill se det. Hon hade ju rätt. Jag följde andras fotspår och efter att ha trampat runt efter alla andra, kunde jag inte längre hitta mig själv.

– När hela huset stod i lågor och din lillebror skrek så vände du dig bara om. Du hade kunnat rädda honom, men du valde att backa. Varför backade du

Tårarna bränner som aldrig förr. Jag håller för öronen och skriker, allt för att få ut rösten ur mitt huvud. Det är lika lönlöst som vanligt, rösten finns redan i mitt huvud och hur mycket jag än skriker så kommer den alltid att finnas där. Jag kan lika gärna förlora hörseln; känslorna och tankarna kommer ändå alltid att ha kvar sina röster.

– Vad tänkte du ens på när du hörde din bror skrika efter hjälp? Varför fortsatte dina steg att backa? Varför fortsatte din puls att slå som en trumma i dina öron? Var det rädsla, eller feghet?

Det värsta med henne var att hon fick varenda litet fel att lysa upp. Lysa upp som en julgran, tydlig från flera meters avstånd. – Du lämnade din bror för att dö. Ögonen kändes lättare när tårarnas tyngd lämnade ögonen. Men inombords hade ingenting förändrats, jag sjönk fortfarande och lämnades som ett vrak på havsbotten.

– Som ett nervvrak, viskar hon tyst.

Ordet får min blick att lyftas och jag mötte min spegelbild. Det var som att kolla på ett upprivet presentpapper till ett paket som saknade innehåll. – Psykiskt nedgången person, det är precis vad du är. Ett nervvrak.

Ordet ”nervvrak” sköt som en pil igenom hjärtat.

– Ett nervvrak som kastas mellan drömmar och verklighet. För du vill ju gärna tro att din bror överlevde där inne i elden, eller att han bara fanns i dina drömmar och egentligen aldrig existerade. Du väljer att fly från sanningen, medan du vet att tiden ändå alltid hinner ikapp. Den kommer alltid att göra det. Dina drömmar är på flykt, ditt medvetande är efter dig och sanningen kommer långsamt ikapp dig.

Blicken söker sig bort ifrån spegelbilden. Hennes läppar rör sig inte, men ändå hör jag allt hon säger.

– Du lämnade din bror för att skydda dig själv. Du ber till Gud om att han lever vidare, för att det blir enklare för dig.

Blicken söker sig upp igen. Allt det som hon sa om mig, sa hon om sig själv. Hon var jag och jag var hon. Hennes röst var mina tankar och hennes kropp var min spegelbild.

Att sanningen inte gick att fly ifrån var en del av mig redan medveten om, men en annan del av mig ville inte tro på vad jag faktiskt hade gjort.

Jag tar ett djupt andetag och tårarna backar sig sakta tillbaka igenom tårkanalerna igen. Jag fortsätter att kolla på min spegelbild. Jag var full av misstag och dåliga beslut. Ett förlåtande eller accepterande vore på sin plats, men det var inte så enkelt att välja ut ord för det. – För min bror, viskar jag tyst. Jag öppnar handen med den lilla tändsticksasken. Ett smått obehagligt ljud når mina öron när tändstickan skrapas emot tändsticksaskens kant. Jag studerar tändstickans udd som fattar en rödgul låga av eld. Så mycket värme, så mycket skada.

Jag släpper taget om tändstickan och följer den med blicken när den faller mot golvet.

Tändsticksasken letar sig ur mitt grepp och faller mot marken den också. Bilden av den springande pojken försvinner bakom lågorna som bildats över parkettgolvet. Jag kan inte låta bli att tänka på min bror.

Lågorna klättrar upp emot mig. Mina ögonlock fälls hårt ner när lågorna fäster sina klor i mina kläder. Skriken ekar emot de kala väggarna och tårar av smärta söker sig fram igenom tårkanalerna igen. Ett liv utan min lillebror, var inget liv jag ville se. Jag skulle aldrig kunna bli mig själv igen om jag hela tiden sörjde hans död. Det var som att pusselbitarna till min lycka saknades. Pusslet ville aldrig bli helt. Det förblev trasigt och bit för bit började det sakta att dö ut. Men om jag ändå ska leva mitt liv med en fot i graven, varför inte flytta den andra foten också?

Ögonen kändes lättare när tårarnas tyngd lämnade ögonen. Men inombords hade ingenting förändrats, jag sjönk fortfarande och lämnades som ett vrak på havsbotten.