Mer än bara en film om romantik med förhinder
I början av ”Lady M” gifter sig Katherine med godsägaren Alexander. Rättare sagt har hon blivit bortgift, det vill säga såld för pengar. På den engelska landsbygden på 1800-talet finns ingen plats för frihet, däremot stela middagar och stillatigande ensamhet, medan den vackra naturen erbjuder en mer besjälad rofylldhet. Naturen presenteras i intagande helbilder under närmast total tystnad, som ett slags omgivande lugn till den koncentrerade dramatiken på godset.
Katherine blir uppmanad att hålla sig inomhus, först med kroppen hårt hållen i korsett och sedan med alla knappar knäppta på nattsärken. Men när maken är bortrest vågar hon sig utanför dörren och förälskar sig i en stalldräng. Njutning framstår som det enda rätta motståndet – de tömmer vinförrådet. Men naturligtvis finns det ett pris att betala för passionen, frågan är bara för vem. Katherine visar sig beredd att gå över lik för rätten att älska. Och långfilmsdebutanten William Oldroyd har skickligt komponerat sin film, baserad på Nikolaj Ljeskovs roman ”Katarina Ismajlova”, på ett sätt som gör att publiken inledningsvis är villig att gå med henne.
”Lady M” är inte bara en film om romantik med förhinder. Katherines mestadels frånvarande make spelas av Paul Hilton som häromåret syntes i rollen som Mr Earnshaw i Andrea Arnolds ”Wuthering heights”-filmatisering. Det är filmer med andra beröringspunkter – bägge tecknar till exempel effektivt hur hierarkier relaterar till hudfärg. Och nog skulle ”Lady M” kunna beskrivas som en skoningslös film om vithetsprivilegier, som knappast känns 1800-talsdaterad. Den är grymt bra i ordets alla bemärkelser och borde dessutom leda till ett stort genombrott för huvudrollsinnehavaren Florence Pugh.