LILLA ESSINGEN HAR ALLT – ELLER?
Går det att leva ett helt liv utan att lämna Lilla Essingen? Den frågan ställde vi i en lokal Facebookgrupp – och vi fick mängder av reaktioner och tankar. Till slut stämde vi träff med två Lillan-bor för ett samtal om ölivet.
Vi tar ett snack med öborna Ewa Felicetti och Ingrid Söderstierna.
LILLA ESSINGEN. ”Känner mig redan patriotisk”
– Jo, men så är det. ”Lillan” och ”Storan” är det som gäller. Det lärde de mig tidigt när jag flyttade hit på 80-talet.
Ewa Felicetti säger som det är, där vi sitter på en av Essinge Brogatas restauranger. Smeknamnen på Essingeöarna har funnits med länge. Det är reporterns undran som hon svarar på. En undran om dessa smeknamn är något tidningen överanvänder och mer eller mindre hittat på själva? Ibland påstår läsare det. Men så är alltså inte fallet.
Är det någon som borde ha koll så är det Ewa, som till vardags arbetar som fritidsledare. Hon har bott på den lilla ön sedan 1983. Men det var inte frivilligt som hon hamnade här.
– Det var bostadsförmedlingen som såg till att det blev så. Jag blev helt enkelt tilldelad en lägenhet här. Som uppväxt i Vasastan ville jag verkligen inte flytta till Lilla Essingen. Men man kunde inte välja på den tiden, det var bara att gilla läget, berättar hon.
Förändrades snabbt
Det dröjde dock inte länge förrän bilden av ön förändrades. På den tiden var svaret på vår fråga ett rungande ja.
– Man kunde verkligen leva i stort hela sitt liv på ön. I den gamla biograflokalen här intill fanns ett jättefint fik som fungerade som mötesplats. Det var en gemenskap. Och det var bara hyresrätter. Idag lämnar jag ön om jag ska hitta på någonting, säger Ewa Felicetti.
Annorlunda idag
Hon upplever ön som annorlunda idag. En förändring som började på 90-talet. Det är lite uppdelat mellan de nya bostadsrätterna vid det tidigare industriområdet och ”det gamla” Lilla Essingen vid bron. Hon saknar skola, förskola och ett ATG-ombud – bland annat.
Ett levande torg med ett fik är en annan sak som efterfrågas. Och hon är övertygad om att öborna skulle sluta upp och stötta de lokala näringsidkarna om det fanns fler.
Får medhåll
Där får hon medhåll från Ingrid Söderstjerna. Hennes perspektiv är dock ett annat. Nästan på dagen ett år har hon varit Lilla Essingen-bo.
– Innan jag flyttade hit från Kristineberg så googlade jag väldigt mycket för att få en bild. Och det blev ungefär så som jag hade trott. Det är väldigt mysigt, och jag tycker ändå att det finns väldigt mycket av det man behöver. Apoteket till exempel är kanon att det kommit hit. Jag lämnar nästan bara ön för arbetet eller när jag ska ut och resa.
En annan sak som Ingrid märkt av är den speciella ökänslan som man får av att bo på ”Lillan”.
– Det är lite märkligt kanske, men jag har märkt av att jag känner mig lite patriotisk för ön. Redan efter ett år!