Livet är för kort för att krisa över

Summan av åldersnojorna är konstant. Egentligen borde jag nu komma med en smart, slickad analys om varför och hur, och sedan avsluta med några genomtänkta tips på hur man ska ska bibehålla ungdomen i sinnet, nöjeslivet, relationerna.

Men jag orkar inte. Kan inte alla bara skärpa sig och slappna av och sluta tycka att 30 är det nya 60? Eller det nya döden?

Ena stunden läser jag en krönika av en person som är 30 (!) som får ångest av att vara för gammal (!!) för att dansa (!!!) på lokal. Nästa stund är det vännen – också strax över 30 – som ska ut i dejtingscenen. ”Vilken ålder ska man ragga på, 25-åringarna är snyggare och bättre på att ligga, fast jag vill ha barn, tänk om jag inte blir kär?” Och så vidare. Etcetera.

Och så mina vänner, från 30 upp till 40, som sitter fast i långa, monogama förhållanden men innerst inne mest vill ha sex med helt andra människor för de är dödströtta på sina tråkiga partners som aldrig vill nuppa. Projekt kärnfamilj: The killer of fun.

Dansa var du vill, dejta och ligg med vem du vill, och gör slut. Livet är för kort för att krisa över sådana här banala saker. Det löser sig.

Själv har jag bara ångest över vilken likstel start 2018 fått. Det är mitten av mars och jag har bara lyckats gå på sex konserter hittills. Det måste vara åldern.