Ibland är det faktiskt rimligt att säga nej
Gör inte si, gör inte så.
Ibland känns det som att ens främsta uppgift som förälder är att säga nej, nej, nej. För trots att det säkerligen finns en uppsjö av barnforskning som slår fast att det eviga nej-sägandet inte är bra för ditt barns utveckling är det svårt att undvika. För att inte säga omöjligt. Inte minst i Stockholm där faror lurar runt varje hörn.
Jag har kanske en romantiserad bild av livet på landet. Men jag föreställer mig att en förälder kan säga ja oftare där. Ja, självklart kan du kila över till dina vänner om du bara ser dig för när du passerar byns enda (otrafikerade) gata. Ja, ut och lek i skogen med er, här har ni hammare och spik om ni vill bygga en koja.
Jag inser ju att barn i Stockholm, som är äldre än mina egna, också tillåts göra de här sakerna till slut. Men jag har fått för mig att de generellt sett hinner bli äldre innan de får testa sina egna vingar. Det var före jag såg
förra helgens bilder från Årstaviken där föräldrar glatt skickat ut sina barn att spela hockey på isen. En lek på liv och död, skulle det visa sig när vi ringde upp en isexpert för att stämma av.
– I Årstaviken är det strömt vatten då man öppnar Hammarbyslussarna och släpper på. Då smälter isen underifrån. Då kan isen gå från 20 centimeter tjock till fem centimeter på under ett dygn utan att det syns. Det är jättefarligt, säger han.
Så kan det gå. Det känns lite symptomatiskt för oss naturromantiserande storstadsföräldrar som trots drömmen om landet tycker det känns tryggare att se våra barn klättra i en svindyr säkerhetscertifierad klätterställning på lekplatsen än i en hederlig gammal ek. Samtidigt som vi inte har några problem med att släppa ut våra ungar på tunn is med argumentet: alla andra är ju där. Nej, det är inte så smart.