Snurrigt kring höger- och vänstersituationer

Till för ungefär 14 dagar sedan fanns det, såvitt jag vet, bara ett ställe i riket där vänstertrafik rådde för gående; Gångtunneln under Vasagatan i Stockholm, mellan Centralstationen och T-centralen. Under årtionden, i alla fall sedan högertrafikomläggningen 1967, har denna avart accepterats av de allra flesta bland myllrande resenärer.

I och med att regeringen beslöt genomföra ett antal ändringar i trafikförordningen härförleden så har fullständig anarki utbrutit för oss som gärna tar oss fram gåendes.

Det fastslogs att alla gående ska hålla till vänster på gång- och cykelbanor. Hur vi ska göra i alla andra situationer tycks det nu råda lika många varianter på som det finns människor.

I min stora ICA-butik råder kaos bland frysdiskarna.

På en höstlig långpromenad genom Nackareservatet utbyter totalförvirring när jag möter den första människan på 20 minuter.

I korridoren på arbetet är vi numera många som helt sonika trycker upp oss mot väggarna medan kollegor ges möjlighet att skynda framåt.

På perrongerna i tunnelbanan är det ytterst oklart om hur man bör välja väg framåt. De enda som inte tycks bry sig är huvudstadens cyklister. De har i alla tider valt sina helt egna vägar och fortsätter att göra detta – helt utan hänsyn till det som sker omkring dem.

Kanske borde regeringen ha tydlig- gjort hur vi ska hantera alla andra situationer förutom de då vi möter någon cyklist på gångvägen?

I stadens rulltrappor har regeln ”stå till höger – gå till vänster” gällt sedan länge. Innebär denna regel att jag som gående på en cykelbana då ska byta sida, och korsa cykelmaffians framfart, om jag skulle vilja stanna till en stund?

Ändringarna i trafikförordningen är för snabbt genomförda. Här har det inte tänkts klart från utredare, föredragande eller beslutande.

Men i ett parlamentariskt läge där ingen tycks veta varken vänster eller höger är det kanske inte så konstigt att vi som promenerar får finna oss i att spegla läget i samhället i stort.