Jag mår inte särskilt bra av att vara ledig

Fyra veckors ledighet är inte att rekommendera för en hypokondriker.

Ett bättre hemestertips: övernatta på hotell. Troligen enda gången i livet jag kommer att kunna säga att jag bor på Strandvägen.

Vissa ser kanske

semestern som en möjlighet till avkoppling. Själv ägnar jag den lediga tiden åt att oroa mig för allt det jag i vanliga fall inte hinner oroa mig för. Som allvarliga sjukdomar.

I år har det varit extra illa, eftersom mina resplaner åkt på coronapatrull. I stället har jag kunnat hänge mig ännu mer åt att sitta på kammaren och fundera på om jag drabbats av covid-19. Och tandlossning. Och har inte det där födelsemärket vuxit sedan sist?

Jag mäter leverfläcken, tar på den, försöker avgöra hur känslig den är. Efter åtskilliga dagars amatörstudier får jag nog och cyklar ner till vårdcentralen för ett expertutlåtande. Sjukvården har trots allt inte så mycket annat för sig nu för tiden.

Svaret från labbet: en helt ofarlig prick. Alexander–cancer, 1–0.

Det blir några segervarv med cykeln innan jag plötsligt inser att solens UV-strålning kan utgöra en fara. Jag väljer raskt den skuggigaste vägen hem och tillbringar resten av dagen bakom fördragna gardiner. På mobilskärmen dyker det upp en artikel om att för mycket cykling kan orsaka impotens. Hm ...

Fyra veckors sammanhängande ledighet är helt enkelt inte att rekommendera för en hypokondriker. Jag är glad att det är över för den här gången.