Brist på cykelinstruktörer
Många Järvabor vill lära sig cykla – men det råder stor brist på instruktörer. – Cyklar har vi lyckats skrapa ihop, men instruktörer saknas! Det är vår akilleshäl, säger Akallabon Kristin Lidbäck, volontär inom Cykelfrämjandet.
Det handlar om mod, att ha lite fart och våga rulla.
På en asfalterad skolgård i Akalla pågår just nu en kurs i cykling för vuxna. Den är fulltecknad. Femton deltagare och fyra instruktörer träffas här ett par gånger i veckan för att öva.
– De flesta lär sig så mycket att de kan fortsätta att träna på egen hand, säger Kristin Lidbäck som tagit initiativ till att starta kursen.
Hon har tidigare varit instruktör för Cykelfrämjandet i Solna, men:
– Jag bor ju i Akalla och tänkte att här måste finnas ett behov.
Och behovet är stort. Problemet är att hitta instruktörer.
– Det finns en enorm kö av anmälda! Jag kan hålla kurser, men inte ensam. Minimum är fyra instruktörer, men det är bra att vara 5–6 stycken på 15 deltagare.
Folk droppar in, fixar lite med cyklarna, och kör snabbt igång. Det gäller att ta vara på tiden. Metoden är att använda sig av låga cyklar och montera bort tramporna. Och hemligheten:
– Det handlar om mod, att ha lite fart och våga rulla. När vi ser att det går bra att rulla, sätter vi på tramporna, säger Kristin Lidbäck.
Skolgården är en perfekt plats för träning. Där finns både flackare och lite brantare ytor att öva på.
Vad behöver man kunna för att bli instruktör?
– Det är bra om man någon gång i sitt liv har kunnat cykla och att man har öga för att se varför en person inte hittar balansen, men det är något man lär sig, att se framsteg och komma med tips och råd. Viljan att hjälpa folk att lära sig cykla är det viktigaste!
Kristin Lidbäck ser gärna att personer som bor i området hör av sig.
– Fördelen med lokala instruktörer är att de kan terrängen och vägarna, att de har lätt att ta sig till övningstillfällena.
Vill man bli instruktör så får man gå en instruktörskurs på ett par timmar.
– Men vi är alla volontärer, så man får inget betalt. Belöningen är all den glädje man möter hos dem som får chansen att lära sig cykla.
Den här dagen har hon sällskap av tre andra instruktörer, en av dem är Åke Andersson. Han säger att han själv inte hade cyklat på 30 år, men någonstans satt kunskaperna i ryggmärgen.
Hur är det att vara instruktör?
– Det är jättekul och lite jobbigt. Det viktigaste är att peppa när den som ska lära sig håller på att tappa sugen.
Många som vill lära sig gör det för att de vill cykla med barnen eller inom jobbet. Ett annat viktigt skäl är friheten som cyklingen erbjuder. Kan man cykla är det lättare att ta sig ut till alla de cykelvägar och utflyktsmål som finns på Järvafältet.
Kurserna vänder sig inte till någon särskild målgrupp.
– Det är öppet för alla! Men nu får vi säga som det är till dem som ringer och vill anmäla sig, att kön är jättelång, säger Kristin Lidbäck.