Fel ute att kräva hårdare tag
DEBATT. Nyligen fördröjdes räddningstjänsten i Uppsala av stenkastande ungdomar vid larm om röklukt i trapphus. Väl framme upptäcktes att en person hade avlidit. Tanken på att denne kanske hade räddats om det inte vore för ungdomarnas handlingar väcker ra
När samhället börjar förstå vidden av problemen i de mest socialt utsatta förorterna ropas det allt oftare efter ”hårdare tag” ifrån polis, samtidigt som relationsbyggande polisarbete hånas. Även i poliskollektivet där man normalt är restriktiv med att kritisera kolleger häcklas initiativ som anses för dialoginriktade, exempelvis när Norrköpingspolisen bjöd på kaffe i Klockaretorpet.
Också boende i dessa förorter efterfrågar ofta ”hårdare tag”. Jag får höra att vi borde vara hårdare mot de kriminella och att Sverige är för mesigt.
Jag förstår deras frustration. Många förortsbor tvingas leva med en stor otrygghet och utsätts för hot, våld. Få vågar anmäla på grund av det våldskapital lokala kriminella gäng har.
Det är hög tid att vi ingriper mer kraftfullt mot problemen. Det behöver dock ske på sätt som stärker förtroendet för polisen och staten i dessa områden, även bland unga. Och då är just långsiktig närvaro, bemötande, och den hånade ”dialogen” centrala.
Polisen skall lagföra brottslingar och upprätthålla ordningen. För det krävs mer resurser, men också rätt verktyg och arbetssätt. Vi skall äga våldsmonopolet å folkets vägnar. Att därför avvakta utanför när oroligheter pågår som Uppsalapolisen beslutade sig för vid den ovan nämnda tragedin skickar fel signaler.
Däremot skall varken polisen eller samhället i övrigt ägna sig åt retorik eller praktik som pekar ut förortsungdomar i allmänhet.
Våra segregerade förorter är inte fientligt territorium som skall erövras. Prat om utegångsförbud eller undantagstillstånd löser inga problem, utan bidrar snarare till en kontraproduktiv polarisering.
När vi behöver använda våld skall vi ha rätt resurs och rätt verktyg, vid stenkastning innebär det bra bemanning samt helst även bättre icke-dödliga vapen. Men den som tror att det är med ”hårdare tag” mot förortens unga som vi ”vinner tillbaka” dessa områden är fel ute. Akuta situationer måste hanteras, men för att skapa trygghet på lång sikt krävs det också åtgärder som ökar det låga förtroendet mellan individ och samhälle, och tilliten människor emellan.
Vi poliser ska vara närvarande på gator och torg, bygga relationer och legitimitet och visa att vi är allas polis.
Då bidrar vi till att i grunden förändra den dynamik av otrygghet och polarisering som just nu leder till att allt fler av förortens unga rekryteras in i kriminalitet och samhällshatisk machokultur.
Så vad svarar jag då de brottsutsatta förortsbor som vill ha hårdare tag? Att ja, vi poliser behöver bli fler och mer närvarande. Och ja, vi behöver effektivare lagföring och mer kännbara straff. Men nej, vi kan inte driva bort kriminella från gator och torg. Vi kan bara gripa eller avlägsna folk vid brott eller pågående ordningsstörningar, annars har alla, även brottsbelastade, samma rätt att vistas i det offentliga rummet som du och jag.
Det finns både debattörer och kriminella gäng som tänker och talar i termer av territoriellt krig om kvarter och stadsdelar. Där får aldrig vi poliser, eller samhället, hamna.
Vi bekämpar brottslighet och otrygghet, inte bostadsområden eller ungdomsgäng. Och då är ett bra bemötande ofta betydligt effektivare än ett batongslag.
Våra segregerade förorter är inte fientligt territorium som skall erövras. Prat om utegångsförbud eller undantagstillstånd löser inga problem, utan bidrar snarare till en kontraproduktiv polarisering.