Länge leve orten.
Fastän jag själv arbetar inom kultur så har jag aldrig känt mig hemma inom kulturens fina rum. Från första skolbesöken på musikaler och teatrar kände man snabbt av avvikelsen. Redan som barn fattade man att kultur, det är inte för oss.
Det är inte ens förrän nu på senare tid som det dykt upp enstaka produktioner som är relevanta för en, fanns ingenting att identifiera sig med, och resan in markerade tydligt att detta är långt ifrån hemma.
Inte undra på att konstformen jag föll för, standup, klassas som fulkultur. Och trots det så är inte ens standupscenen på Söder hemmaplan.
Det var inte förrän förra året då Förenade Förorter kickade igång med sina poesitävlingar som jag för första gången kände att jag äntligen var hemma.
Även om det var på andra linjers slutstationer så var det fortfarande hemma. Mina ord behövde inte bytas ut och avvikelsen blev i stället en tillhörighet. I rollen som konferencier märkte jag att de stunder där publiken vanligtvis får aha-upplevelser ersattes med igenkänning, mitt leende var genuint från öra till öra.
I år började och avslutades konceptet Ortens Bästa Poet i Rinkeby. Orten som ständigt hängs ut i media. Bildgoogla centrala innerstadens områden och du ser bilder på landskap, köpcenter och vacker natur. Bildgoogla Rinkeby och du ser journalistbilder på avspärrade områden, kravallpolis och brinnande bilar.
Här samlades landets bästa poeter, handplockade från Uppsala, Göteborg, Malmö, Söderort och Västerort för att mötas i final i Ungdomens Hus.
Gympasalen omvandlades till en stor arena och tog in 2 500 personer. Ortenbarn från hela landets smutskastade förorter, macho-porträtterade och strukturellt misstänkliggjorda människor, som samlades för att lyssna på poesi.
Jag vet att jag inte är den enda som under skolåren anklagats för att inte kunna sitta still, respektera regler och lyssna noggrant. Nu satt vi där 2 500 personer, genom två heldagar, för att lyssna på poeter som fick hålla sig till strikta spelregler.
För att lyssna på Mariamas shoutout till hennes lärare som sagt till henne att hon aldrig kommer kunna tala inför folk. Moosas goda budskap och Conakrys kreativa jämförelser. Nattalies uppläxningar och Zakos magiska toner. Libans hyllning till linje 10, sin mamma och sin syster, och Iman som gjorde ”Allsång på Skansen” av stället. För Aimans bak och framvända visdomsord och psykosen man fick av att höra Marouf spotta rader. För att lyssna på alla poeter som krigat sig fram genom hela resans gång. Och vet ni vad? Det var magiskt. Ett tydligt bevis på hur kulturella arrangemang ska anordnas. Av målgruppen, för målgruppen.
Med knapp budget, mycket organisering, brutal backup, sömnlösa nätter och envis vilja gick det igenom och skapade historia. All cred till tävlingsledningen och arrangörerna Bipasha Huq, Saman Sokhanran, Bana Bisrat och vår tidigare vinnare Simon Matiwos.
En sista shoutout till hela Järvas amo, Haji Farah, som greppade tag i mig och sa ”lova mig att din nästa krönika handlar om detta”. Självklart Haji.
Länge leve orten.
Ett tydligt bevis på hur kulturella arrangemang ska anordnas. Av målgruppen, för målgruppen.