Inga Harnesk: ”Jag ger mig inte”
Grannen berättade nyligen att det varit inbrott på två ställen i Husby centrum på natten. Nej!! Hur skall människorna kunna hoppas på en trygg framtid här!? Borde man flytta? Vem kan det? Jo, jag kanske, till något slags äldreboende eller by i Hälsingland som jag gillar. Men jag ger inte upp så lätt. Ger mig inte för jag vet att det finns så god mylla här att odla ett gott samhälle på. De flesta (?) trivs ju här!
Tidigare har jag alltid sagt att det enda som kunde få mig att flytta från Husby är det grisiga och nonchalanta sätt en del lämnar sina sopor och annat avfall på, i och utanför miljöhuset, där jag bor. Andra upplever samma sak på sina gårdar har jag hört , ”till och med på Östermalm”, sade någon. Så det hjälper nog inte att flytta. Sopsortering verkar inte vara det viktigaste här i livet.
Men åter till mina framtidsförhoppningar. Det är många goda krafter på gång i Järva – på alla nivåer. Politiker, tjänstemän, volontärer i olika sammanhang, aktiva i nätverk, stadsdelsråd och föreningar försöker hitta positiva lösningar och aktiviteter.
Vi förväntar oss att skolan skall klara av sin uppgift och att politiska beslut skall lösa alla svåra frågor. Man kämpar på – det är bara det att tiden går och resultaten dröjer. Under tiden får väl var och en av oss stötta där vi orkar och kan. Börja med barnen på lekplatsen där hemma brukar jag säga. Man kan vara en närvarande granne som ser och bryr sig. Det kan bli riktigt trevligt, men kräver naturligtvis en viss lyhördhet.
Hur mycket upplever vi boende av det som Husby beskylls för av medier? De flesta jag möter känner inte igen sig, eftersom de inte sett något eller själva upplevt något av det otäcka som hänt här. De oroas mest av de ständiga rapporterna. Det är svårt, kanske omöjligt, för utomstående att sätta sig in i det lidande som familjer, främst föräldrar och syskon, utsätts för. Vi har däremot alltid vetat att unga människor lockas till det som verkar spännande.
Då och då får vi i lokaltidningarna numera höra om olika ungdomars eller vuxnas framgångar – enskilda eller i grupp. Det är jätteviktigt att vi får dessa berättelser. Det ger hopp. Det kan finnas en framtid här ute!
Börja med barnen på lekplatsen där hemma brukar jag säga. Man kan vara en närvarande granne som ser och bryr sig. Det kan bli riktigt trevligt, men kräver naturligtvis en viss lyhördhet.