Agnes värld rasar samman
Del 7 Frågor utan svar
N är gryningen började torka upp daggen ur gräset och vårfåglarna kvittrade. När de första gullvivorna blommade under barrträdets krona och isen gått ända upp till Haparanda, vaknade Agnes. Solen letade sig in genom sovrumsfönstret. Ljuset gav löfte om en vacker dag, förrädiskt vacker. Hon steg upp, bäddade sängen och gäspade. En dag som alla andra, tänkte hon och tog kaffebringaren ur bryggaren och började fylla på vatten. Tussen gick ut på sin sedvanliga morgontoalett.
Agnes hämtade DN och fortsatte att stöka i köket. Hon mådde bra och kände förväntan. Först visste hon inte varför men när hon fått i sig första kaffekoppen kom hon på det; Tom Sapporo. Kan det vara möjligt, tänkte hon och log. Till helgen går jag till Kymlingeskogen och ser efter om jag kan få ihop en bukett ängsblommor. Blåklockor och prästkragarna borde ha slagit ut. Några mormors nattmössor kan jag väl knappast hitta, inte än. Stärkt av insikten att arbetets sociala gemenskap inte behövde ta hela hennes sinne i beslag, kände hon sig bättre till mods.
Tussen fick mat. Dessutom fick han slicka av smörkniven. Han strök sig mot henne sen gick han och la sig. Agnes stängde ytterdörren och började promenera till Kista. Hempromenaden kändes alltid längre, vilket hon tyckte var fel. Det är roligare att komma hem än att gå till arbetet. Fast nu är det så och så kommer det i alla händelser vara. Utmattad efter en dag på jobbet känns det mesta betungande tills man fått sätta sig ner en stund. Himlen var blå och den första vårdagen med riktig sommarvärme nalkades. Resenärerna på bussen blev en brokig samling. Några med för varma kläder och, som alltid på våren, andra med för tunna plagg. Ljuset duperade, i synnerhet på våren. Ena dagen var det tjugofem grader varmt, nästa dag med samma ljus och samma blåa himmel, överraskade isande vind som fick kroppen att huttra. Agnes tillhörde den första gruppen. Frysa ville hon inte och den gruppen tillhörde hon egentligen hela året.
Kappan gav henne både värme och trygghet. Mer var det inte. Den här morgonen fick den var uppknäppt i halsen. Bussen passerade Sollentuna centrum, bromsade in och stannade. Agnes ställde sig upp och gick ut, vilket de flesta andra resenärer också gjorde. Några sprang till pendeltåget andra gick mot centrumet. Idag skulle hon hinna ta en kopp kaffe innan det var dags att sätta igång arbetet. Hon drog passerkortet till entrén och promenerade in i den nystädade entréhallen. En hiss plingade till och dörrarna åkte upp. Den andra var mellan våning fyra och fem. Agnes lät det bero, hennes arbetsplats låg på bottenvåningen.
Omklädningsrummet var tomt – jag är först, reflekterade hon och stängde dörren till sitt skåp och strosade in i matsalen och vidare mot köket. Mot kaffebryggaren, tänkte Agnes och tryckte upp dörren till köket och gick in. Bakom henne åkte svängdörren fram och tillbaka; Chop, chop, lät det. Plötsligt hörde hon. Kaffebryggarna var på – hörde hon inte röster från kajen också? Det hade aldrig hänt förut, inte när hon öppnade. Agnes hällde upp en kaffekopp och nu hade hon glömt Tom Sapporo. Magen knorrade. Hur ska det här gå? Tänkte hon och märkte i samma ögonblick att händerna skakade, inte mycket men tillräckligt för att göra ringar på kaffets svarta yta. Hon dröjde sig kvar vid kaffebryggaren. Stegen ekade på klinikersgolvet, kökets rostfria bänkar blänkte – kliniskt rena. Fläktarna var fortfarande tysta. Klockan 6.30 började oljudet. Likadant varje dag. Agnes, som varit övertygad om att hon var först idag, tittade på dörren som ledde ut till fikarummet. Underligt, grubblade hon, varför just idag, är det ödet eller en ren tillfällighet? Hon tog tag i handtaget och öppnade. ”Nej men här kommer Agnes” Det var Birgitta – vem pratade hon med? Plötsligt rycktes kajdörren upp. Gunn – nu börjas det. Agnes satte sig och märkte plötsligt hur kaffet omvandlats till taggtråd – som att dricka halsbränna. Hon sträckte sig efter en tidning. Försökte se oberörd ut. Någon fråga om vad de gjorde där, fanns inte världskartan.
”Hur var det nu Agnes, hur gamla är dina barn, borde det inte vara dags för studenten för dem i år?” sa Gunn.
Har jag glömt det? Agnes kände pulsen, handsvetten och hur blicken ville fly – flacka
inte, ta det lugnt. Hon räknade och räknade, hårt stressad av Gunn och Birgittas frågande blickar.
”Nej” sa hon till sist, utan att ha en aning om det var rätt.
”Och när ska det ske? För du har ju sagt att de är så duktiga i skolan” Gunn gav sig inte.
Det har jag aldrig sagt, viskade Agnes ljudlöst. Hon kunde fortfarande inte minnas åldern på tvillingarna. Varför tappar jag det? Desperationen pinade henne och utan att tänkta efter, började hon; ”Jo det …” när det plötsligt skrällde till i köket. Alla väntade, steg hördes, dörren smällde upp.
”God morgon kärringar, idag blir det tårta, jag fyller år” hojtade Tomas och drog ut en stol på samma gång som han skickade upp tårtkartongen på bordet.
Agnes suckade. Tårta, Tomas. Hon kände sig blek och skör. Innan ens dagen börjat höll den på att kantra.
”Agnes… Agnes hallååå!” Birgitta, tänkte Agnes och hoppade till. ”Sitt inte och sov, ska du inte säga grattis?” ”Mm… självklart, grattis Tomas!” ” Tack” Studenten, varför drar hon upp det just nu? Agnes samlade sig, försökte tänka efter. I arton år har jag arbetat här och när jag slirade på orden sa jag att barnen var tolv och då hade jag jobbat i två år – å herre hjärtanes vad
åren rusat iväg. Sören och Lisbeth skulle vara tjugoåtta idag. Studenten, testade Gunn mig? Hon skar upp en bit av prinsesstårtan, den frysta sorten, den man köper på Ica. Helt okej. Både Gunn och Birgitta vet mycket väl att mina barn är långt över tjugo. Jag var alltså nästan tjugonio år när jag fick dem. Ett år som jag knappt minns, ett år när jag tillbringade en hel del tid på sjukhuset och ännu mer tid på rehabiliteringen. Misshandlad av min före detta som till sist hittat mig efter en längre tids förföljelse. Hemskt. Han sökte upp mig utan förvarning. Berusad och galen, precis som han var det sista året vi var tillsammans.
Året efter, året vi skildes. Ett svart hål och därpå nästan ett helt år på rehabilitering. ” Våra barn” skrek han och det är det sista jag minns. Agnes ryste till. Därefter är allt svart. Jag vet inte om jag minns det som det var, konstigt är det. Någon förklaring går inte heller att få. Idag är han död. Lika bra det… Därefter fick jag hjälp och till sist hamnade jag här. Hon drack lite kaffe och nu smakade det kaffe igen.
Dörren öppnades till fikarummet. Eva sa godmorgon. Det vanliga surret om väder och vind, dagens arbetsuppgifter och maten påbörjades när plötsligt Birgitta riktade en fråga till Agnes som krävde ett snabbt svar. ”När fyller dina barn år?” sa hon och tittade intensivt på Agnes. ”Sjunde april” svarade Agnes utan att blinka. Inte ett uns av tvivel; sjunde april var det, det visste hon, vilket fick henne att bäva. Hur kunde hon vara så säker på det? Den sjunde april för tjugoåtta år sedan, inte det minsta tvivel. Året hon låg på sjukhuset. I övrigt var det ett svart hål, något hemskt, något hon inte ville minnas – antagligen misshandeln... Agnes snabba svar fick verkan, Gunn och Birgitta lämnade henne ifred, i alla fall tills det var dags för eftermiddagsfikat. Vad som utlöst deras iver att ansätta henne för den ena frågan efter den andra om hennes barn fick hon inte ordning på. Hon svarade så gott hon kunde. Styrkan, hoppet och den fria tanken som Tom Sapporo försiktigt planterat i henne, var som bortblåst. Hon återgick till introverta tankar, självrannsakan och försvar. Just det beteendet triggade
Det känns som ett oväder, ett övertryck som kräver en ventil – har jag blivit deras tryckventil?
hennes antagonister ännu mer och innan tvåfikat var slut, brast det för dem. Gunn sa det som alla satt inne med; ”Agnes, jag tror inte du har några barn” En tystnad, ett vakuum fyllt av förväntan. Alla blickar riktades. Gunn, Birgitta och Eva, satt som förstenade och väntade och Agnes, som höll tillbaka tårarna, svarade; ”Dumheter, jag ringer till Lisbeth, hon ska komma till sommaren så får ni träffa henne”
Dagen avslutades i gråt, Agnes grät i omklädningsrummet. När alla gått rann tårarna i strid ström och de ville inte sluta.
Hon satte sig på träbänken och snyftade. Hennes rödvita scarf och kappan låg bredvid henne. Hon tog den lena scarfen som var tillverkad i kashmir och tryckte den i ansiktet. Försiktigt kände hon hur tårarna slutade rulla ner för kinderna. Hon strök scarfen mot kinden, längtade hem, hem till Tussen. Nu känns det bättre, tänkte hon och ställde sig upp, tog på sig kappan och lindade scarfen runt halsen. Hon stängde dörren till skåpet och lunkade ut till bussen. Varför, vad har jag gjort för fel, hur ska jag klara mig ur det här? Hennes värld höll på att rasa och hon kunde inte förstå varför. Lögnen – barnen, Sören och Lisbeth, var en bisak. Ett område som Agnes aldrig talade om, om inte någon annan tog upp det. Det känns som ett oväder, ett övertryck som kräver en ventil – har jag blivit deras tryckventil? Eller är det hån, ren illvilja … Gunn och Birgittas illvilja? Varför ljög jag, allt är mitt fel. Hon steg på bussen utan att visa SL-kortet. Chauffören, som såg hennes sorg, lät henne gå på. Bussen åkte iväg.
Luften var sval och om två timmar skulle duggregnet övergå i kraftigt hagel. En kort hagelskur som slutade lika fort som den börjat. Natten blev kall och klar med en vacker helmåne som förgyllde silhuetterna – i alla fall för dem som orkade se dem.