Konsthallen satsar på kvinnokafé
– Från början hade vi öppet bara på tisdagar. Sedan började vi träffas även på torsdagar, och nu är det öppet på lördagar också. Muna Alyaqoobi är den som ansvarar för Kvinnokaféet i Tensta konsthall.
Den som går igenom Tensta konsthalls kafé, svänger in igenom utställningshallen och går in till rummet till höger, kommer till Kvinnokaféet. Där träffas kvinnor tre gånger i veckan för att sy, sticka, virka eller ägna sig åt annat handarbete. Intresset är stort.
– Vi brukar vara mellan 20 och 40 kvinnor, säger Muna Alyaqoobi. Om det är någon helg, som Eid al-adha nyligen, då är vi färre. Då är många hemma och förbereder festen.
Det började som ett projekt för att aktivera kvinnor, som av olika skäl hade tid över om dagarna. Konsthallen och stadsdelsförvaltningen tog initi- ativ till ett kafé exklusivt för kvinnor. Idag drivs kaféet enbart av Tensta konsthall och Muna Alyaqoobi är anställd på deltid.
– Först var det bara en dag i veckan, men kvinnorna ville träffas oftare. Nu har vi börjat även på lördagar, för dem som arbetar eller studerar på SFI. De som inte kan komma på vardagar.
Tanken är att kaféet, utöver handarbete, ska erbjuda gemenskap och en möjlighet att träna svenska språket.
– Allt handarbete är ett medium för att lättare nå varandra, säger Britt-Marie Lind, från Stockholms läns Hemslöjdsförening, som varit med en tid och lärt ut hur man färgar och tovar ull.
Utöver de regelbundna träffarna gör kvinnorna utflykter en gång i månaden.
– Vi har bland annat varit på Nordiska museet och Moderna museet, säger Muna Alyaqoobi. Vi tittade på Marie-Louise Ekmans utställning.
Kvinnorna har många olika modersmål; arabiska, persiska, somaliska, men tillsammans talar de svenska. En av kvinnorna som är med den här dagen är Ashraf Marefi. Hon har bott länge i Sverige, men flyttade till Tensta i våras.
– Jag har två barn och båda bor här, säger hon och rycker på axlarna. Vad ska man göra? Från början trivdes jag inte alls, jag hade så tråkigt. Men så fick jag höra talas om den här verksamheten.
Nu kommer hon till kvinnokaféet regelbundet. Efter 26 års tungt arbete i Sverige är kroppen utsliten och hon är förtidspensionerad. Hon både stickar och syr, men konsthallen kan erbjuda mer än handarbete.
– Jag vill lära mig engelska, säger hon. Det finns en kurs här som jag ska gå.
”Allt handarbete är ett medium för att lättare nå varandra”