En dragkamp om bostadsbyggandet
STOCKHOLMSVALET 2018. Politiker vill bygga – men intevid sitt eget grönområde • Stadshusets centrala beslut möter lokalt motstånd
Bygg mycket – men inte här. De politiska partierna har ofta en åsikt centralt och en annan lokalt. Hur ska väljarna veta vad de röstar på i byggboomens Stockholm?
Det uppskruvade bostadsbyggandet är en av de stora frågorna i Stockholm valåret 2018. För att råda bot på bostadsbristen i en stad som växer och får allt fler invånare krävs fler bostäder.
Så långt är de flesta överens. Men frågan är: var ska det egentligen byggas?
Byggprojekten möter ofta starkt motstånd på stadsdelsnivå – inte sällan från människor inom samma parti som fattat beslutet.
Ett exempel är byggandet av hyresrätter utmed Västerledsstråket i Ålsten. Miljöpartiets fullmäktigegrupp sa ja till 150 nya lägenheter, men förslaget fälldes av Cecilia Obermüller, partiets gruppledare i stadsbyggnadsnämnden och ordförande i Bromma stadsdelsnämnd.
– Jag vill hålla mitt ord, säger hon.
– Jag hade några år tidigare personligen svarat på över 200 mejl för Miljöpartiets räkning och förklarat att Miljöpartiet var emot förslaget att bygga i området. Då kan man inte plötsligt svänga när man är i majoritet.
Företräder lokala politiker ibland snarare den lokala opinionen än det egna partiet?
– Det är klart att vi är närmare befolkningen. Vi bor själva i stadsdelen, träffar folk och har en annan lokalkännedom, säger hon.
En som har erfarenheter av att stå på andra sidan av konflikten mellan centrala beslut och lokalt motstånd är Joakim Larsson (M).
I höstas krävde 23 moderater från Östermalm att han skulle avgå. Orsaken var att han inte ansågs lyssna på sina väljare och då speciellt rörande bygget av Nobel
Center på Blaiseholmen. Själv poängterar han vikten av att inte låta sig styras av enskilda medlemmar.
– Vi måste se till staden i sin helhet och enskilda grupperingar får inte påverka det myndighetsutövande beslutet. Däremot lyssnar vi på deras synpunkter, säger han.
– Sedan finns det en del som försöker få oss att ändra beslutet med olika påtryckningar och kampanjer i media. Men vi politiker måste kunna agera oberoende i vår myndighetsutövning.
Alla partier utom Sveri- gedemokraterna är överens om att förtätning är någonting positivt.
Men det tycks bara gälla så länge förtätningen inte sker på bekostnad av utsikten från den egna bostaden. Så skulle hållningen – aningen tillspetsad – kunna beskrivas.
För att undvika förvirring hos väljarna vill Erik Slottner (KD) helst se att hans parti driver samma linje på både central och lokal nivå.
– Det är självklart bra om vi kan ge en samlad bild till väljarna istället för två olika. Men samtidigt kan jag aldrig tvinga våra ledamöter att tycka si eller så. Sedan ska man komma ihåg att stadsdelsnämnderna inte har beslutanderätt i dessa frågor, vilket många väljare säkert tror, säger han.
En rundringning till samtliga partier inom den rödgrönrosa majoriteten och alliansen visar att ungefär hälften anser att stadsdelsnämnderna borde få ett större inflytande redan tidigt i byggprojekten.
Andra är mer skeptiska. För stadsbyggnadsforskaren Ale-xander Ståhle är det ingen självklarhet att låta lokala röster få mer att säga till om.
– Tanken är god, men man ska också komma ihåg att detta per definition inte är demokrati. Det är trots allt inte de som bor i området som kommer bo i de nya bostäderna. Vad är sannolikheten att de som bor fint och grönt vill lämna de bästa lägena till andra? Hus håller i 100 år och omflyttning sker vanligen var tionde år. De stora hållbarhetsfrågorna kan aldrig lösas bara lokalt, säger han.
Så hur ska jag som väljare veta vad jag får när jag röstar den 9 september?
– Jag tror den bästa rekommendationen är att lyssna på inflytelserika personer inom partierna och vad de säger i sakfrågor. Så länge partierna inte är konsekventa i sin stadsbyggnadspolitik måste vi lyssna på vad de säger i sak, konstaterar Alexander Ståhle.