Gunilla litar på eleverna

Två år i rad har jag bevakat arbetet om Nobel och Nobelpriset på Rinkebyskolan. När jag var där första gången var det några veckor före Nobelfesten. Gunilla Lundgren berättade om pristagaren i litteratur, som den gången var Bob Dylan, för en klass i årskurs 8. Några av killarna i klassen var stökiga och ville inte ta av sig sina jackor. Tjejerna skötte sig som vanligt bättre, men några av dem var blyga och ville inte ställa sig inför klassen och läsa högt.

Jag tänkte, men hur i Herrans namn ska det här gå? Hur ska hon få de här ungarna att uppträda inför Nobelpristagaren? Och på engelska dessutom.

Men Gunilla Lundgren har gjort det här i snart 30 år i olika skolor i Rinkeby. Hon är den sortens pedagog som talar lugnt och sannolikt aldrig höjer rösten. Och hon litar på de här elevernas kapacitet, hon vet att de kan.

Några veckor senare står eleverna som tända ljus på Rinkeby bibliotek. De läser sina dikter och berättar sina drömmar på utmärkt engelska. Varje år är det likadant, elevernas uppträdande är strålande! Vad var det Ishiguro Kazuo sade? ”Igår var jag inbjuden till slottet och satt bredvid drottningen. Men jag kan ärligt säga, att ert framträdande har berört mig allra mest.”

Hur ska hon få de här ungarna att uppträda inför Nobelpristagaren?