Volgasvampen är tillbaka på brun flaska

Häromsistens uppvaktade mina kära kollegor mig med en korg blandade godsaker, däribland en brun flaska med okänt innehåll. Trodde jag, ja...

På etiketten stod det ”kombucha” – tydligen hipsterdrycken framför andra (om man bortser från konstiga mikrobryggeriölsorter) som består av ett slags jäst te. Vad det smakar? Tja, som jäst te. Men ändå gott på något märkligt sätt.

Efter några klunkar blev jag fundersam. Den påminde om något. Men vad?

Jag började vanka av och an som professor Balthazar. Och plötsligt förflyttades jag till sent 70-tal och furuköket hemma hos min kompis Aina hemma i Vimmerby. Det var ju volgasvamp!

Den gamla högstadietrenden

hade återuppstått, upphottad och snyggt ompaketerad i cool flaska. Men mig lurade den inte!

Volgasvampen var ett märkligt fenomen. Den bodde i en stor glasburk och matades med en blandning av te och socker för att så småningom ge en syrlig dryck. ”Svampen” såg ut som ett slags manet som simmade omkring där inne, nästan lite alienaktig.

När drycken var klar, vilket tog en sisådär två veckor om jag minns rätt, tog man upp geléklumpen, sköljde av den och gav den vidare till en kompis som började på en ny sats. Ungefär som ett kedjebrev.

När svampen gjort sitt hos Aina fick Anna den som gav den till Eva-Lott, som gav den vidare till undertecknad i ett evigt kretslopp.

Svampen, som egentligen

inte är någon svamp utan en koloni av bakterie- och jästkulturer, sägs hur som helst ha en rad hälsofrämjande egenskaper. Eller vad sägs om ”stärker immunförsvaret, underlättar matsmältningen, håller kolesterolet i schack och renar kroppen”? Vi var ett gäng hyfsat friska tonårstjejer. Och med facit i hand kanske det rent av var Volgasvampens förtjänst.