Livets sten

Del 4

Liv for upp som ett skrämt djur, kaffet skvimpade över muggkanten ned på vandringskängorna. Martin stod mitt framför henne med en pinne i handen.

– Jag ber verkligen om ursäkt för att jag skrämde dig, sade han och tog ut en servett ur jackfickan och började torka rent hennes skor. Liv märkte hur hennes kinder hettade. – Jag borde ha presenterat mig lite bättre igår när vi sågs vid brasan. Jag är bror till Ingrid, som äger Söderholms slott. Därför var det rätt naturligt för mig att åka hit den här helgen. – Har du ingen familj? Hon överrumplades själv av sin uppriktighet, men nu var frågan ställd. – Om jag är gift, menar du? Nej, inte längre ... Han petade med pinnen i en stubbe som stack upp ur jorden mellan dem. Myror irrade fram över det torkade träet. Så sken han upp igen.

– Jag har en son som är femton. Han bor hos sin mamma nu, men jag försöker att träffa honom så ofta jag kan. Tyvärr kunde han inte den här helgen ... Han såg ut över tjärnen och suckade. – Du då? Jag ser att du har vigselringar på dig i alla fall … Han sträckte sig mot hennes hand och drog med pekfingret över ringarna. Guldet glänste i solen trots en hel del repor.

– Du är uppmärksam, sade hon roat och mötte hans blick.

Hans stora bruna ögon hade en grön rand runt om. I ögonvrårna syntes tydliga kråksparkar.

– För några år sedan hade jag också allt det där, fru och barn, men jag jobbade alldeles för mycket. Det är viktigt att inse att livet är här och nu, fortsatte han och iakttog henne med en nästan skrämmande intensitet.

Han såg åter ut över tjärnen med allvarsam min. Vita moln svepte in framför solen och det blev genast kallare i luften. Han öppnade munnen, men stängde den igen när de hörde ljudet av röster som snabbt närmade sig. Utan förvarning tog Martin hennes hand och drog henne med sig in i vindskyddet. Hans bekymrade ansikte hade nu bytts ut mot ett betydligt lekfullare. – Vi gömmer oss, viskade han uppspelt. De kröp bakåt över trägolvet och hukade sig ned tätt intill varandra längst in i ett av hörnen. Ingen av dem sade ett ord, men Liv hörde hans andetag helt nära. Hon undrade om hon luktade illa av kaffet. Rösterna blev allt tydligare och snart hördes steg helt nära. De grimaserade skrämt, men roat mot varandra.

Martin hostade till och Liv lade genast sin hand över hans mun. I nästa sekund dök en blond kalufs upp vid ingången till vindskyddet och snart visade sig ännu en kvinnlig nuna med förvånad blick. – Goddagens goddagens, sade Martin, trevligt att råkas. Och innan kvinnorna hade kommit sig för att svara hade han hoppat ned från vindskyddet. Han tog Livs hand och hon följde förvånat efter honom på en rask springtur mellan trädstammarna. Marken sviktade under deras fötter när de passerade mossor och kärr.

Några hundra meter senare stannade de med ryggarna vilande mot en stor och fårad ek. På marken runt deras fötter växte prästkragarna och timotejen tätt. Liv flåsade och skrattade. Så vände hon på huvudet och tittade på Martin med plirande ögon. – Känner jag dig? – Man skulle kunna tro det, svarade han mjukt och log emot henne så att hon blev tvungen att se bort.

På vägen tillbaka till slottet gick de sida vid sida, en hare skuttade över stigen längre fram. Längs kanterna lyste blåbärsrisen lila, att hon inte sett dem på vägen dit.

– Men om du tycker att ditt jobb är så tråkigt och oinspirerande, varför säger du inte bara upp dig?

– Det kan man ju inte bara göra. Jag har ju en familj och barn att tänka på.

– Men vad är det egentligen du brinner för? Vore det verkligen en katastrof om du fick klara dig med lite mindre pengar i några år?

Liv böjde sig ned och plockade några blåbär och stoppade i munnen.

– Livet är för kort för att slösas bort på sådant man inte känner för. Har du inga drömmar?

– Det är klart att jag har, men som du vet har jag ju små barn… – Så det är dem som hindrar dig från att göra vad du vill? – Ja. Nej, kanske inte. Men jag har liksom inte tid att fundera på vad jag vill.

– Men om du fick välja precis vad du ville?

Han tog upp en lång pinne från marken och började kratta med den bland stenar och barr på marken. Uppgivet blåste hon ut en djup suck.

– Okej, om jag fick välja precis vad jag ville och pengar inte spelade någon roll så skulle jag vilja bli trädgårdsdesigner. Jag älskar att planera och inreda utemiljöer och jag tror faktiskt att jag har talang för det.

– Då tycker jag att du ska bli det, sade Martin och fick det att låta så enkelt.

Liv lät den friska, ljumma luften fylla lungorna. Martin var en dröm att vara med. Han var lätt att prata med, rolig och inspirerande på samma gång, men han verkade helt klart sakna verklighetsanknytning.

Istället för att fortsätta konversationen gick hon fram till en liten bäck som försiktigt letade sig fram mellan stammarna. Vattnet skvätte upp när hon sänkte fingrarna mot ytan. Martin tittade på henne med road min. – Tänker du bada? – Du tänker inte riktigt som andra, eller hur? sa hon och skvätte lite vatten på hans jacka. – Jag hoppas inte det. Så gick han fram till henne och stack ett finger i hennes sida så att hon blev tvungen att vika undan kroppen.

– Försten till skylten där borta är bäst, sade han och var åter spjuveraktig som en liten pojke.

Skrattande sprang de den sista biten genom skogen och var till slut framme vid grusplanen framför slottet. Solen hade helt gått i moln nu och genast sjönk temperaturen.

– Tack för sällskapet, sade Martin och var åter allvarlig när de stod framför ytterdörren till den gula huvudbyggnaden. Håret blåste fram över pannan på honom. – Tack själv, det var ... Hon letade efter ett bra ord, men kom inte på något som rättvist kunde sammanfatta deras timmar tillsammans. Istället greps hon av en kraftig ovilja att gå in och plötsligt hörde hon sig själv säga:

– Vill du äta middag med mig ikväll?

På marken runt deras fötter växte prästkragarna och timotejen tätt. Liv flåsade och skrattade. Så vände hon på huvudet och tittade på Martin med plirande ögon. – Känner jag dig?